Skribent: Jessica Andersson
Tema: Högtider
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Högtider
Redaktör: Jessica Andersson
När jag hade anorexia var högtider hemska. Alla kalas, all mat, all tårta, alla helgdagar. Alla dagar som jag satt fast runt ett matbord där jag skulle vara trevlig. När rösterna skrek på mig, då jag gick under av ångest för att jag inte kunde träna. Och mitt i allt det här så skulle jag smussla fram en näringsdryck för att sjukhuset sa det.
Men den högtiden med min anorexia som jag minns tydligast, det var den julen som jag var inlagd på sjukhus. Avdelningen stängde under själva julafton, så glädjande fick jag åka hem. Men egentligen blev den julen inte så glad. På sjukhuset låg jag i fem månader, på olika avdelningar. Där hade jag lärt mig hur jag skulle äta, vilka tider, vilka mängder, hur många näringsdrycker jag var tvungen att dricka. Trots att det var jobbigt, så gick det. Men, ingenting i hela världen fick bryta mina rutiner. Mina tider var mitt enda sätt att ha kontroll över maten. Men så blev det jul och tiderna blev förstörda. Att äta exakt samma tid som jag gjorde på sjukhuset blev svårt. Min familj åt inte jullunch klockan tolv, och då sprack hela mitt schema. Jag kunde inte äta mellanmål kvart i tre, någon riktig middag blev det inte och kvällsmaten blev fel. Då stod jag i ett hörn hos mamma och pappa med ångest upp över öronen och tårar som sprutade. Allt var förstört. Jag hade mitt papper med mig från sjukhuset, där det stod exakt hur många köttbullar jag skulle äta, exakt mängd av julmust och all annan mat. Och trots att jag hade ätit jullunchen exakt så jävla rätt, så blev det ändå så himla fel. Tillslut så kunde jag inte äta någonting, bara för att mitt tidsschema hade blivit förstört.
När jag ser tillbaka på den här julen idag, när jag är helt frisk från anorexia, så inser jag att det var väldigt sorgligt. Jag minns min panik som jag hade, jag glömmer aldrig den ångesten. Att behöva äta julmat enligt ett papper och ta fram en näringsdryck efter sillen, det är det nog ingen som drömmer om. När jag kom tillbaka till avdelningen på juldagen var jag trött och ledsen. Antagligen ganska uppgiven också. Hur skulle jag någonsin kunna få ett normalt liv? Skulle jag någonsin kunna äta normalt igen? Det kändes inte så då. Idag vet jag att det går, för jag lyckades. Idag äter jag helt normalt, tränar en gång i veckan, kan äta när som helst. Tänker aldrig på tider eller mängder längre, för det behövs inte. Jag har en stabil normalvikt, en kropp som jag älskar, en kropp som fungerar. Idag är jag en helt fri tjej utan ett enda tecken på en ätstörning. Jag har aldrig ångest över mat, aldrig ångest över min kropp. Idag älskar jag mat och jag älskar att fika. När jag ser tillbaka på den underviktiga tjejen på julafton så inser jag att allting går. Att jag har levt med anorexia kan jag knappt förstå idag, det var faktiskt i ett helt annat liv. När jag var inlagd på sjukhus och allt kändes så uppgivet, då önskar jag att jag kunde se mig själv som jag är idag. För det finns alltid hopp, trots att man inte alltid kan se det.
Men den högtiden med min anorexia som jag minns tydligast, det var den julen som jag var inlagd på sjukhus. Avdelningen stängde under själva julafton, så glädjande fick jag åka hem. Men egentligen blev den julen inte så glad. På sjukhuset låg jag i fem månader, på olika avdelningar. Där hade jag lärt mig hur jag skulle äta, vilka tider, vilka mängder, hur många näringsdrycker jag var tvungen att dricka. Trots att det var jobbigt, så gick det. Men, ingenting i hela världen fick bryta mina rutiner. Mina tider var mitt enda sätt att ha kontroll över maten. Men så blev det jul och tiderna blev förstörda. Att äta exakt samma tid som jag gjorde på sjukhuset blev svårt. Min familj åt inte jullunch klockan tolv, och då sprack hela mitt schema. Jag kunde inte äta mellanmål kvart i tre, någon riktig middag blev det inte och kvällsmaten blev fel. Då stod jag i ett hörn hos mamma och pappa med ångest upp över öronen och tårar som sprutade. Allt var förstört. Jag hade mitt papper med mig från sjukhuset, där det stod exakt hur många köttbullar jag skulle äta, exakt mängd av julmust och all annan mat. Och trots att jag hade ätit jullunchen exakt så jävla rätt, så blev det ändå så himla fel. Tillslut så kunde jag inte äta någonting, bara för att mitt tidsschema hade blivit förstört.
När jag ser tillbaka på den här julen idag, när jag är helt frisk från anorexia, så inser jag att det var väldigt sorgligt. Jag minns min panik som jag hade, jag glömmer aldrig den ångesten. Att behöva äta julmat enligt ett papper och ta fram en näringsdryck efter sillen, det är det nog ingen som drömmer om. När jag kom tillbaka till avdelningen på juldagen var jag trött och ledsen. Antagligen ganska uppgiven också. Hur skulle jag någonsin kunna få ett normalt liv? Skulle jag någonsin kunna äta normalt igen? Det kändes inte så då. Idag vet jag att det går, för jag lyckades. Idag äter jag helt normalt, tränar en gång i veckan, kan äta när som helst. Tänker aldrig på tider eller mängder längre, för det behövs inte. Jag har en stabil normalvikt, en kropp som jag älskar, en kropp som fungerar. Idag är jag en helt fri tjej utan ett enda tecken på en ätstörning. Jag har aldrig ångest över mat, aldrig ångest över min kropp. Idag älskar jag mat och jag älskar att fika. När jag ser tillbaka på den underviktiga tjejen på julafton så inser jag att allting går. Att jag har levt med anorexia kan jag knappt förstå idag, det var faktiskt i ett helt annat liv. När jag var inlagd på sjukhus och allt kändes så uppgivet, då önskar jag att jag kunde se mig själv som jag är idag. För det finns alltid hopp, trots att man inte alltid kan se det.
4 kommentarer:
Tack.
Hej, är det här sant? Eller jag menar, det är klart det är, om du skriver så. men jag undrar om det går att aldrig noja sig över mat? jag är inte underviktig nu, jag äter. Men ser det som en nykter alkoholism eller en ätande anorexi, jag måste tänka på att inte glömma och eller låta bli att äta, och ibland går det bra och ibland inte lika bra, jag är inställd på att äta men tror jag får tänka på det, kanske alltid.
Jo, tar man tag i det underliggande problemet som bidragit till missbruket, sjukdomen eller beroendet så kan man leva i fria tankar resten av livet. Jag är 20 år idag och har varit väldigt sjuk i anorexi, trodde ett tag att jag inte skulle vakna nästa dag om jag somnade. Men efter mycket kämpande och HÅRT arbete med mig själv och med att stärka min självkänsla så kan jag helt ärligt påstå att man kan bli helt frisk, det tvekade jag på förr men inte nu längre när jag bearbetat min sjukdom och bakgrund.
Idag är jag 20 år och har utbildat mig till livscoach och vill hjälpa andra som lider av psykisk ohälsa. Livet ska vara till för att njutas och jag vill kunna använda mina erfarenheter till att hjälpa andra nu. Det var en hemsk tid men jag ser på livet ur ett helt annat perspektiv nu så det är tack vare min sjukdom som jag insett vad som är viktigt i livet och vilken härlig kick det är att trivas med sig själv. Det är hur vi mår inombords som avgör hur vi ser på omvärlden.
Skulle du vilja trivas bättre med dig själv och få ut mer av livet? Tveka inte för att höra av dig. Min mejl är: malin@senseoworkout.se och min hemsida heter www.senseworkout.se
Varma hälsningar
Malin Rosén
Tack För ditt svar du har kämpat bra! Du har rätt, det handlar om grundproblemet. För mig handlar det fortfarande mest om att hantera eller inte hantera symptomen, men hoppas på mark under fötterna i sinom tid. Tack för din input!
Skicka en kommentar