Frisk eller sjuk?

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Något av det farligaste man kan göra, då man utvecklar en psykisk sjukdom eller befinner sig i ett negativt tillstånd, är att identifiera sig med det. Det är väldigt, väldigt lätt gjort och du dras ned i en ond spiral. Går du igenom en "fas" som tonåring, kanske en rebellisk revolution eller en svacka, dras ditt jag enkelt med. Men är detta bara en "fas" kan du på nytt bilda dig en identitet grundat på friskhet och ditt äkta jag.

Dessvärre stannar det inte alltid där. Blir "fasen" en ihärdig sjukdom, som en ätstörning eller ett självskadebeteende; börjar du fundera ut vem du är, med basen av en sjukdom, vid en ålder där du ska finna din identitet. Jag kom dit. Det är inte konstigt att du, om du levt med en känsla eller beteende under en väldigt lång tid, skapar en identitet av det. Se på vem som helst! Grannen som förlorat sin make - blir "änkan" sett i allas ögon. Har fått berättat för mig att en man som dog i vårt område för många, många år sedan, sålde ägg under ett tiotalår genom att knacka dörr. Idag är han allmänt känd som "ägg-gubben". På samma sätt blir en person som går igenom en livskris eller en sjukdom - ett med det. Det kan börja med att andra ser dig så, medan du fortfarande har kvar friskheten inom dig. Snart kan du också komma att se dig på det sättet.

Varför är det farligt att identifiera sig med sjukdom

eller  långvarigt känslomässigt/tankemässigt beteende?

 Identifierar du dig med sjukdomen, alltså benämner dig som en sjuk människa, en sjukdom - är det mycket svårare att ta sig ur det. Blir du ett med ett tillstånd måste du på nytt söka efter vem du är för att ta dig ur det. Man kan bli märkt för lång tid framåt. En tanke jag länge haft är att; från början aldrig säga orden "jag är sjuk" i ett samband då du ska tala om vem du är. Att byta ut "jag är sjuk" mot "jag har en sjukdom, men..." kan göra mycket för din självbild. Att aldrig ens påbörja din resa mot vem du är då du är som sjukast. Behålla så mycket friskt du kan åstadkomma att ha kvar. Det är svårt - jag lever inte alltid som jag lär - men jag försöker verkligen att inte fortsätta göda min tidigare sjuka identitet.

Min psykolog brukar prata om "tårtbitarna".  En del av tårtan är det friska, och en del det sjuka. Då du är som sämst i din sjukdom kan en stor bit av tårtan vara "det sjuka". Och en liten del "det friska". Många terapeuter och behandlare lägger all energi att prata om, fokusera på, arbeta med - din sjukdom. Det är också viktigt. Men istället för att lägga all fokus på sjukdomen - som troligen blir en ännu större del av ens identitet då - varför inte öka den friska tårtbiten?

Trots att jag arbetat bort stor del av min "mörka" identitet, är delvis den "sjuka" kvar. Jag försöker att medvetet välja bort den, men som jag tidigare skrivit, har jag blivit märkt. Ganska naturligt, av mig själv och andra. Men jag börjar tröttna - verkligen tröttna - på att vara "sjuk". Jag kan inte förtränga min sjukdom, men jag är inte min sjukdom. Jag har den, parallellt vid sidan om. Min själ i grunden är enligt mig, liksom allas, frisk. Sjukdomen är för mig något du utvecklar av ett frö, som sedan blir ett stort träd. Trädet kan skymma din friskhet - men hur långt in den än är, och hur dold den än känns, finns den där och väntar på dig. Grunden i sjukdomen utvecklar så kallade "symptom" i form av grenarna. Arbetar du med de farliga grenarna och tar itu med den lömska grunden, samtidigt som du framhäver det friska, tror jag det är lättare att tillfriskna.

Det du är, är svårt att slita bort. Det du har är lättare att släppa. Därför väljer jag att inte vara sjuk. Jag har en sjukdom. Men jag har också en friskhet. Den ska jag plocka fram.

Värme och kärlek, Yasmine