onsdag 19 februari 2014

Jag minns hur det var då, men idag är det bra

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Alla år med olika diagnoser och problem, sjukhusinläggningar och självmordsförsök har såklart tagit på mig, mina närstående och våra relationer. Det är jag som har varit sjuk, men det har påverkat väldigt många i mitt liv. Jag minns när mamma har gråtit på en avdelning efter att hennes dotter var nära att mista livet och jag minns när mina vänner har gråtit och bett mig äta i rädsla av att hjärtat ska sluta slå. Jag minns alla gånger som alla jag älskar har hälsat på mig på sjukhuset och alla gånger jag bara har skrikit och ljugit.

Det har varit svåra år för oss alla. Min familj har haft så ont. Mina vänner har gråtit av oro. Och mitt i alltihopa har jag kastats mellan sjukhus, ångest och behandlingar.

Att vara förälder till ett barn som mår dåligt och skadar sig själv måste vara otroligt svårt. När jag var i tonåren och mådde som sämst så upplevde jag mycket bråk hemma. Då tyckte jag att mamma och pappa hade fel i precis allting - men nu i efterhand så förstår jag hur svårt dem hade det. Och jag förstår hur svårt det har varit för alla i min närhet.

Det värsta jag har upplevt i samband med mina psykiska problem och i relation till andra, har varit just alla lögner. När jag hade anorexia så ljög jag precis hela tiden. Om precis allting. Jag var så rädd och så inne i min ätstörningskarusell att hela livet bara gick ut på att ljuga. Om vikt, mat, träning. Lite på samma sätt har det varit med mina tidigare självskador. Jag har varit så rädd att hela livet bara gick ut på att dölja mitt självskadebeteende och matintag. Jag var arg hela tiden, hade ångest dygnet runt.

Idag är det bra. För att mitt liv har ordnat upp sig och för att jag mår bra. För att mina närstående inte behöver vara riktigt lika oroliga längre. För att jag är mer mogen och stabil. Det är så skönt att träffa kompisar och prata om annat är sjukdom. Att inte en hel fika behöver bestå utav att berätta hur kaotiskt mitt liv har varit sedan vi sågs senast. Jag och mina föräldrar har det också bra idag. Jag har skapat en vuxenrelation till dem och vi bråkar inte längre. Stackars mamma behöver inte gråta på mitt rum på sjukhuset. För det finns inget sådant rum, och ingen behöver längre vara ledsen för att jag är sjuk.
 
När man är sjuk eller har problem så är det också ofta svårt för många i ens närhet. Men hur kaotiskt man än har haft det, så går det ofta att laga ihop det igen. Att få det bra. Jag är så otroligt tacksam till alla som har stått ut i mitt liv genom alla år, genom allt kaos. Som inte lämnade mig. Som kämpade med mig trots att jag vet att många i min närhet egentligen inte orkade. Och jag kan också garantera er att mina närstående är lyckligast i världen för att jag mår bra idag och är så mycket friskare. Fast den som är allra allra lyckligast för det - det är jag.

Inga kommentarer: