söndag 23 februari 2014

Ärlighet mot närstående

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Relationer och psykisk ohälsa
 Redaktör: Jessica Andersson

Jag ljög om allt och ändå var jag så arg på att ingen förstod. Hur ont det gjorde. Hur svårt det var. Jag kunde inte berätta, säga sanningen om smärtan. Därför ljög jag. För mig själv och för många runt omkring. Och samtidigt som jag inte sa sanningen så var jag förbannad på att ingen visste och såg min verklighet. Men hur skulle de kunna förstå, om jag inte berättade?

Jag insåg tillslut att en viktig del för att få en fungerande relation i många fall är ärlighet. För det var först när jag berättade sanningen för skolan, familjen, mina vänner och jobbet som jag kunde känna förståelse och stöd. Det var då mina nära började se hur jag hade det, och då var vi på samma plan, jobbade på samma nivå.

Att vara ärlig om hur man tänker och känner, om beteenden och situationer är inte alltid det lättaste. Jag tyckte då att det var lättare att skylla på feber när jag inte orkade åka till jobbet på grund utav ångesten. Men tillslut orkade jag inte med min ensamhet längre, jag orkade inte med lögnerna. Då sa jag som det var. På många platser i mitt liv. Jag berättade för mitt jobb, för min skola. För mamma. Hur jag kände, tänkte, mådde. Och trots att det var jobbigt, jävligt och smärtsamt - så var det ännu svårare att vara ensam med det som gjorde ont.

Jag tror att det är viktigt att förstå varandra i en relation. Vare sig det handlar om en förälder, vän, pojk- eller flickvän eller arbetskollegor. Och för att kunna förstå varandra på riktigt, krävs det ofta ärlighet. Jag förväntade mig att alla skulle förstå mig, trots att jag vägrade berätta hur jag hade det. Men det är inte lätt. Många gånger är det otroligt svårt, men jag tror att det är en viktig del även för tillfrisknande. När jag berättade för min omgivning försvann ett kilo betong från mina axlar och plötsligt kunde jag bara vara jag. Känna som jag kände. Och kom i håg att dina känslor är okej.

3 kommentarer:

Sofia sa...

Vad härligt att du vågade ta steget och berätta hur du mådde. Jag är inte där än, men att veta att världen inte gick under för att man gjorde det gör tanken lite mindre läskig.

Tack för att ni finns!

På gränsen sa...

Men vad var det du berättade och hur? Att du hade ångest, och inte feber? Vad var det du gav andra chansen att bättre förstå? Svara inte om du inte vill, men det blev lite svårt att förstå hur du gick tillväga av din text. Mvh Johanna

Jessica Andersson - Bloggredaktör på SHEDO sa...

Hej Johanna!

Jag berättade för min familj, mina närstående och mitt jobb om hur jag mådde. Jag berättade om min självskadeproblematik, min depression och min ångest. Jag vågade säga till när det var jobbigt och jag slutade att "skylla" på fysiska åkommor när jag egentligen mådde psykiskt dåligt.

När jag berättade hur jag mådde och hur jag hade det på riktigt, det var också först då jag kunde få stöd ifrån min omgivning då det var först då de förstod hur jag hade det, på riktigt.

Jag hoppas det blev mer tydligt nu vad jag menade, annars är det bara att fråga igen.

Kram från Jessica Andersson - Bloggredaktör på SHEDO.