Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk

”Det är svårt att bli frisk när en redan är frisk”. Jag tycker uttalandet är spot on. Precis så kan det vara! Jag har varit aktiv i SHEDO sedan 2010, framförallt har jag suttit med i olika grupper och råd som ”sakkunnig” inom SHEDO:s frågor. Jag är öppen med mina tidigare erfarenheter, av att tidigare ha varit sjuk och drabbad men att jag idag är frisk. Jag trivs med öppenheten, tänker att det kan verka avstigmatiserande och ge hopp till personer som fortfarande är inne i det mörker jag lyckats ta mig ur.

Det står var och en fritt att välja om en vill vara öppen med sina erfarenheter eller inte. Detta är mitt personliga val. Likaså låter jag inte min historia diktera mitt klädval utan klär mig efter lust och väder, precis som jag gjort om jag inte haft armar och ben täcka av ärr. Det är ytterst sällan jag mött negativa reaktioner. Däremot ett annat intressant fenomen: den missriktade välviljan och omtänksamheten. Jag känner mig mycket kluven inför detta. Välvilja, omtanke och omsorg är ju vad jag brukar tänka på som positiva begrepp, men: det kan också bli otroligt fel, diskriminerande och nästan kränkande. En (kanske omedveten) särbehandling där intentionen är positiv men upplevs negativ.

Nationella självskadeprojektet heter en satsning som kommer från Regeringen via Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting (SKL). SHEDO har, jämte föreningen Frisk och fri, varit delaktigt i det mesta som skett i projektet även om vi kanske inte haft någon reell makt. Jag har varit aktiv i Sydnoden som inkluderar Sveriges södra landsting/regioner och en del nationellt. Bland annat har jag medverkat vid konferenser och varit aktiv i skrivandet av den rapport som ska ligga till grund om/när det blir av att bygga högspecialiserade enheter för självskadebeteende, ett kvalitetsdokument för god vård. Som sagt har jag sällan känt mig illa behandlad utan snarare uppskattad för att jag kan bidra med insikter och ett annat tänkande (undantag finns, men då oftast personer som allmänt behandlar även andra illa). Däremot har den missriktade välviljan och omsorgen drabbat mig. Mina inte särskilt djärva spekulationer handlar om föreställningar att personer som varit drabbade av psykisk ohälsa inte kan bli friska eller att återfall väntar runt knuten. Jag vill här poängtera att det är klart att en del personer sliter med ohälsa under väldigt långa perioder och återfall givetvis kan ske, men även personer som inte har någon tidigare historia av psykisk ohälsa drabbas!

Den missriktade välviljan kan ta sig olika, oftast subtila, uttryck som får en känna sig skyddad och faktiskt: lite daltad med. Saker som får en undra hur det pratas när en själv inte är i rummet. Att det finns en tro på att en är svagare psykiskt går inte att värja sig ifrån. Ärligt talat så gör det mig lite ledsen och besviken. Jag kan inte bli friskare än frisk så jag vet inte vad som ska till. Ska ta ett exempel från mitt privatliv. Under ett läkarbesök (inte relaterat till psykisk hälsa, utan något helt annat), så börjar läkaren fråga mig om jag har strategier för att hantera mitt liv om det skulle börja bli jobbigt igen. Jag hade t-shirt på mig, så ärren på mina armar syntes. På frågan så svarade jag att jag haft självskadebeteende och depressioner men är frisk och mår bra idag. Visst, det var kanske vänligt av henne att fråga detta, att bry sig, kanske hade jag tänkt annorlunda om dåligt mående fortfarande hade varit en del av mitt liv. Jag tänker rent allmänt att vi idag inte pratar tillräckligt om psykisk hälsa. Då tänker jag mycket på tidig upptäckt och att fler ska få hjälp tidigare. Kanske hon frågar även personer hon tror är friska, det vet jag ju inte. Däremot så kände jag mig dömd och som om jag i vissa personers ögon inte kan komma ifrån min historia, att jag i deras ögon aldrig kan bli frisk.

I dagarna var det en stor konferens som SKL arrangerade på Berns i Stockholm, Uppdrag psykisk hälsa 2015. Folkhälso-, sjukvårds- och idrottsministern Gabriel Wikström (enligt Google en hett eftertraktad ung man) var en av de många talarna, förutom undertecknad. Här bör tilläggas att jag själv märkte mycket av den missriktade välviljan. Gabriel gick ensam upp på scen med självsäkerhet och auktoritet och började prata bland annat om förebyggande arbete, barn och ungas psykiska hälsa. Under konferensens längsta scentid berättar han då också om den egna erfarenheten, att han själv varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Mitt ansikte sprack upp i ett stort leende. Så klart inte för det lidande det måste ha inneburit utan för att också han är öppen med sina erfarenheter.

Psykisk ohälsa finns överallt men ändå något många har svårt att erkänna. På Nationella självskadeprojektets konferens i måndags var det ett seminarium om heldygnsvård. Talarna, professionellt verksamma inom psykiatri på olika sätt, blev ombedda att svara på frågan om vad de hade velat ha om de själva varit patienter. Jag tyckte det var en fantastisk fråga, psykisk ohälsa kan drabba vem som helst och jag ser det som en viktig egenskap hos någon verksam inom psykiatrin att även kunna föreställa sig själv i en patients situation. Tre av fyra gav fina, ödmjuka svar, men den fjärde, dessutom verksam inom Nationella självskadeprojektet och även medverkat i ovan nämnda rapportskrivande klarade inte av att svara på frågan. Det får mig att börja fundera över vad det är som skapar detta behov att skilja på vi och dem, läs: vi som är och alltid kommer vara friska och ni som är/varit sjuka. OBS min tolkning. Jag vill svara rädsla och rädsla måste, så klart, respekteras. Men kanske också synas i sömmarna?

Jag tror inte det går att skilja på vi och dem, vi är alla människor. Jag är idag glad för mina erfarenheter av att ha mått dåligt. Jag tror att det gjort mig mer ödmjuk inför livet och inför andra människor, kanske Gabriel Wikström känner samma sak? Jag är i vilket fall stolt över att vår folkhälso- och sjukvårdsminister öppet egenerfaren.

Det finns ett begrepp som heter sannorlikhetsinlärning. När en tar körkort får en lära sig att detta är farligt. Att det kan leda till att en kan ta onödiga risker och exempelvis inte se sig för på en gata där det sällan finns andra trafikanter. Åter till den missriktade välviljan så undrar jag hur sannorliksinlärningen kan påverka denna?

När tillräckligt många personer som Gabriel Wikström, jag själv och många fler vågar träda fram och vara öppna med våra erfarenheter och visa att vi inte är sköra utan kompetenta och kanske till och med starka(!) så hoppas jag att jag äntligen kan få bli frisk.

- Hannah Parnén.

"Vet du att din dotter skadar sig själv?"

Hopplöshet är ett ord som beskriver en mammas tankar när man har ett barn som lider av självskadebeteende och ständig kontroll av maten. Hopplöshet, maktlöshet, gråt och ångest. Den här gången har såret blivit för djupt.

När jag förstod att Lo skadade sig själv ville jag inte tro att det var något allvarligt problem. Jag trodde att det var tonårstrots, för det här händer inte oss. Visst hade det varit rörigt i familjen ett tag med en pappa som mådde psykiskt dåligt och jag som var på väg att bli utbränd. Jag tror att Lo kände sig väldigt otrygg och hade ingen att vända sig till. Jag märkte ju att skolan var ett problem och den ständiga tröttheten - men vilken tonåring är inte trött?

Lo var nedstämd och ofta ledsen men tyvärr tog hennes pappa mycket tid. Vändningen kom när rektorn kallade till ett möte. Då började jag förstå allvaret i Los mående. Det var en förstående rektor så hon behövde inte gå om sjätteklass, utan fick börja högstadiet. Där fick hon en underbar lärare som verkligen såg Los problem och satt med i matsalen. Men jag glömmer aldrig dagen skolsköterskan ringde när jag var ute på en promenad i skogen med vovvarna. ”Vet du att din dotter skadar sig själv?”. Det slaget kom rätt på mig och jag kände mig som en trasdocka som bara föll ihop. Nu började en tid med många såna samtal, många möten med skola, psykolog och socionomer. Och en mamma med sitt dåliga samvete. Är detta mitt fel? vad ska vi säga till släktingar?

Nu började också den nattliga ångesten med vakna nätter och alla samtal till BUP som Lo inte ville åka på. Jag bestämde från början att Lo ska vara hemma och inte på sjukhus, så för mig blev det vakna nätter med högläsning av barnböcker så som Mumin och Pelle Svanslös. BUP gav inte så mycket hjälp men Los underbara lärare ägnade mycket tid åt henne både i skolan och på hennes fritid. Hon är den som hjälpte Lo att se ljusare på livet och hon har betytt mer än BUP där det har varit så svårt att hitta en bra kontakt.

Det svåra med ångesten är att det inte alltid finns en orsak. Jag ville alltid ha ett svar på vad som utlöst den, men det finns det ju inte alltid. Jag har lärt mig att man inte behöver ha dom rätta svaren, utan det räcker med att finnas där. Idag har Lo haft ett långt uppehåll ifrån självskadandet och nu säger hon till när ångesten kommer . Och hon har även gått med på medicinering. Maten går i perioder.

Nu ser framtiden ljus ut. Jag är fortfarande sjukskriven men vi har lång väg än. Vi kämpar fortfarande med att hitta en bra kontakt på BUP, men vi har ett stort stöd . Jag tror det är viktigt att vara öppen med psykisk ohälsa för det kan drabba vem som helst och när som helst.

Kramar Monica, en vanlig mamma.


Är du anhörig till någon med ett självskadebeteende? SHEDO i samband med Sensus anordnar en anhörigutbildning. Nästa kursstart är i Stockholm, den 8:e april. Anmälan sker HÄR!

Att sluta självskada

Att sluta självskada eller att sluta göra ett destruktivt beteende kan vara riktigt svårt. För många kan det handla om att bara bestämma sig, men för mig innebar slutandet en process.

Senast jag självskadade var i juli 2012, alltså nästan två och ett halvt år sedan. Idag känns självskada inte som ett alternativ. Jag har haft tankar på det, jag har tänkt att det skulle vara skönt att göra sig illa för att lindra ångesten, men jag skulle aldrig göra det. Jag vet idag att det inte tar bort ångesten, att det inte ger lindring i det långa loppet. Att självskada är ett beteende som för stunden lugnar men som på sikt skapar mer problem.

Det första steget för mig till att sluta var att observera impulserna och tankarna som sa åt mig att jag är misslyckad om jag inte självskadar. När jag såg dem var det lättare att istället för självskada göra krisfärdigheter, så som korsord, sjunga, isbitar i handen eller på ryggen, kallt vatten i ansiktet, lägga patiens, räkna baklänges, räkna andetagen 1-4 1-4 1-4 om och om igen, alfabetet baklänges, titta på tv, spela fiol, lyssna på musik eller radio. Vad som helst som är distraherande på ett konstruktivt sätt och som får den värsta affekten att lägga sig.

I DBTn finns en färdighet som heter att vara effektiv. Det innebär att man gör det som krävs i stunden för att lindra, men som stämmer överens med sina långsiktiga mål. Mina mål är inte att i framtiden självskada. Mina mål är att kunna prata om eller känna det jobbiga och på så sätt få ett mindre smärtsamt liv. Att vara effektiv innebär tex att göra krisfärdigheter. Vad som helst som inte är destruktivt. Men för mig räckte det inte med att bara göra krisfärdigheter om och om igen. Mina självskadetankar kunde sitta i dagar i sträck och jag upplevde mitt självskadande som tvångsmässigt. Ofta fanns en orsak till varför jag ville göra mig själv illa och jag var många gånger frustrerad över att aldrig möta orsakerna.

Ihop med krisfärdigheterna frågade jag ofta mig själv vad det var jag kände – och på så sätt lärde jag mig de olika känslorna och hur de känns i min kropp. Vad var det jag reagerade på? Kanske blev jag besviken eller ledsen över något, kanske blev jag arg? Jag började känna ett större behov av att faktiskt få uttrycka känslorna istället för att försöka dämpa dem med självskada. En självskada resulterade ju ofta i ännu sämre mående en stund efter och dessutom var grundkänslan kvar. Min önskan var egentligen att få stöd och stöttning i känslan, få den bekräftad och få möjlighet att uttrycka den. Ensamheten i mitt dåliga mående var jag så innerligt trött på. Självskadade jag hade jag ingen att prata med. Dessvärre var det inte så lätt att uttrycka känslorna på ett konstruktivt sätt. Hur gör man för att gråta? Hur uttrycker man ilska? Och vad är "lagom"? Jag prövade mig fram och många gånger om blev det fel. Jag blev arg på mig själv, personalen på behandlingshemmet förstod inte och än mindre jag själv. Jag sa ofta nej, istället för att säga ja, av gammal vana. Jag skrek på personalen när jag egentligen ville ha en kram och ibland visste jag inte vad jag behövde eller ville. Då fick jag scanna av mig själv och beskriva vad som kändes i kroppen. Det var ett heltidsjobb, utan varken helg eller semester, men att självskada var inte längre ett alternativ.

Under min första sommar på behandlingshemmet jag bott på började Lisa jobba. Min första tanke var att jag aldrig kommer prata med den människan. Hon får gärna jobba här men jag kommer inte att frivilligt prata med henne. Jag såg henne som en konkurrent och jag tänkte att hon kommer tycka att jag är en stor tönt. Jag är larvig i hennes ögon. Men jag hade fel! Efter några veckor fick hon se mig må som sämst och då släppte jag in henne. Jag omvärderade henne totalt. Och ingen av mina fördomar visade sig stämma. Lisa blev en morot i mitt arbete att sluta självskada. Varje gång jag ville självskada tänkte jag ”Lisa” och det fick mig att låta bli. Lisa hade det jag ville ha – jobb, skola, pojkvän, träning och ett bra förhållande till mat. Hon blev en så tydlig länk till det friska och det fungerande. Under stora delar av kommande höst när jag tänkte att jag kunde självskada lite, använde jag mig av att tänka ”Lisa”. Ju längre tiden gick kändes det mer och mer inaktuellt att göra mig själv illa.

Jag har aldrig räknat dagar, veckor eller månader som självskadefri. För mig har det aldrig känts aktuellt, men jag vet att det hjälper många andra. Idag blir jag inte triggad av någonting. Jag har tänkt att jag vill självskada, men det skulle mycket till för att jag skulle göra det. Jag kände en sådan skam sista gången jag självskadade och personalen på behandlingshemmet kom in med plåster. Det var inte så jag ville att andra skulle se mig.

Vägen till självskadefri har inte varit lätt och jag har många gånger känt ett så enormt sug efter att göra mig illa – som ett beroende. De gångerna har jag bara fokuserat på att andas, tagit hjälp av personalen, skannat av mig själv och letat efter grundkänslan och därefter försökt uttrycka den istället. Jag har hela tiden försökt påminna mig om mina mål och vart jag vill komma. Ju längre tiden går som självskadefri, desto svårare är det att bryta friheten. Något som också har bidragit till att jag slutade var att jag märkte att jag fick mer och bättre respons från personalen och de litade mer på mig om jag inte gjorde mig illa. Min självrespekt ökade och det gav resultat. Dessutom blev jag tröstad, jag blev lyssnad på, tagen på större allvar och fick väldigt mycket omtanke - det jag hade längtat efter. Jag hade blivit tagen på allvar och fått mycket omtanke även innan, men plötsligt var jag mottaglig på ett nytt sätt, det kändes på riktigt. Jag har många gånger tänkt att jag velat ha fler ärr, att jag har för få. Men ett dåligt mående kan aldrig skattas i antal ärr eller hur djupa de är. Aldrig! Det upptäckte jag först när jag hade slutat. Många gånger mår man sämre när man slutar än när man håller på, men det går över. Det är först när man slutar med ett självskadebeteende eller ett destruktivt beteende som man på riktigt kan jobba med sina svårigheter. Det kan kännas övermäktigt, men ganska snart kommer också lindring och effekt på riktigt och på sikt ger friheten ett ojämförbart bättre mående än när man självskadar.

Hur gick det till när du slutade självskada eller slutade med ett destruktivt beteende?
Har du inte slutat än, fråga dig själv varför du utför det du gör. Var ärlig mot dig själv. Ingen anledning är för liten eller för stor, ingen anledning är bättre än den andra. Kom ihåg att alla beteenden har en orsak och att ingen kan döma orsaken. Den är fullt giltig utifrån din historia.

Ta hand om dig så gott det går!
Varm kram,
Johanna - shedoskribent

Några praktiska förslag mot ångest

Det finns olika slags av ångest, olika anledningar till varför man får den och olika grader av ångest om man nu skulle skatta den i en skala. Det finns också olika sätt att hantera den. Här kommer några tips och knep som fungerar för just mig.

1) Spikmatta! Det finns en uppsjö av olika spikmattor men för mig funkar det bra med en billig variant som man även kan rulla ihop i brist på plats. Det bästa för mig är att ligga en stund på den varje dag. Det är oerhört avslappnande och bra att ha som rutin. Jag brukar försöka ha det tyst omkring mig eller sätta på lugn musik under tiden. Efter ca en halvtimme känner man sig lite trött och avslappnad i kroppen och andningen känns lättare.

2) Bolltäcke! Även här finns det massor med olika sorter. Täcken som är fyllda med riskorn, mindre plastbollar eller med sådana som finns i bollhav för barn. När ångesten börjar smyga sig på, så brukar jag bädda ner mig under den så att den omsluter kroppen ordentligt. Då får man en kroppsuppfattning och själva tyngden av täcket på hela kroppen avleder mig från den tyngden man känner på enbart bröstkorgen av ångesten. Om du är inlagd på en avdelning så fråga efter ett bolltäcke, de flesta har ett eller kan låna av en annan avdelning. På behandlingshem skulle jag kunna tänka mig att det nästan är självklart att sådana finns.

3) Mindfullness! Detta kan vara bra att göra direkt efter man har ätit när man har problem med mat. Men det är även bra för övrigt när man har ångest. Sätt på en inspelning/CD/Mp 3 med Mindfullness övningar. Ligg bekvämt på ett mjukt underlag och följ instruktionerna. Du kommer bli förvånad hur avslappnad du blir efteråt och för mig känns det som att jag kan pusta ut och andas mer normalt.

4) Underskattar aldrig ett varmt bad. Ibland när ångesten kommer smygandes och jag hinner fånga upp den tappar jag upp ett varmt bad med massa skum. Släck taklampan i badrummet, låt dörren vara på glänt och ha ljuset tänt i korridoren istället så att det bara strålar in lite ljus till badrummet. Har du värmeljus så placera de lite här och där och försök att slappna av.

Om man har så pass mycket ångest att den känns outhärdlig och man frestas att bli destruktiv kan det dock vara bättre att avleda sig med olika "stå ut" färdigheter. Gör saker du tycker om eller följ strategierna du kanske hunnit utarbeta med en terapeut eller liknande. Gör då allt du kan för att inte bli destruktiv, för du är värd mer än så!

Jag måste tillägga en sak som jag blivit medveten om med tiden. Om man har PTSD och just i den den stunden har ångest som triggas igång av så kallade flashbacks är det kanske inte alltid det bästa att göra avslappningsövningar som kräver att man ligger ner. I mitt fall har det rent av förvärrat saken. Då kan man till exempel göra Mindfullnessövningar sittandes istället. Även här är det klokt att kanske fråga sin terapeut eller psykolog vad som är bäst att göra med den slags ångestproblematiken.

Som jag nämnde i början så finns det ju så många olika slags ångest, allt är individuellt. Det som funkar för mig kanske känns obehagligt för dig. Man måste testa sig fram och försök hitta förslag från andra, bland annat här på SHEDO bloggen!

Take care!
- Bianca, Shedoskribent