Tack mamma för att du fanns

Jag kommer ihåg mammas varma kram som omgav min förtvivlade själ liggande på det kalla köksgolvet. Jag var 14 år och mitt destruktiva beteende tog sin början. 

Ofta frågade inte mamma varför utan bara fanns hos mig. Det var något jag var mycket tacksam över många gånger och är än idag för ibland fanns det inget svar på varför jag skadade mig själv. Vissa stunder var jag tvungen att ljuga för att ge mamma ett svar. Jag visste att hon inte kunde bli lugn om hon inte fick ett svar så jag kom på något snabbt som kunde låta logiskt, allt för att lugna henne.

Jag kommer ihåg lärarna och skolsköterskan på skolan som ringde hem nästan varannan vecka gällande deras oro över mig. Jag fick höra många orättvisa ord av min mentor och många kommentarer sårade, men idag förstår jag att allt handlade om allas oro över mig och det jag gjorde mot min kropp. Alla var oroliga över mig och tyckte om mig mer än annat och ville mig väl.

Pappa drog sig undan för han visste inte hur han skulle hantera sin dotters självskadebeteende.  Men en kväll kom han in på mitt rum och satte sig på min sängkant. Kollade på mig innan han sade: ”Du vet att jag tycker om dig väl?” 

Mammas sura blick och den välkända kommentaren ”Angelica, kan du sätta dig ner i soffan” kommer jag så väl ihåg från de två första åren av mitt självskadande. Att sätta sig ner i soffan gjorde alltid att jag kände skam och en klump i magen. Visste mycket väl vad det gällde och det gjorde ont att göra mamma besviken återigen. De hade ringt från skolan och berättat att de visste att jag hade skadat mig själv. Jag frågade alltid mig själv innan mamma gjorde det ”varför gör jag detta?”. En fråga alla måste ställa sig själva någon gång fast än de vill det eller ej. En fråga som kan se enkel ut men som man måste gå till djupet av sig själv för att hitta. Ja, varför skadar jag mig? Vad ligger till grunden för att jag började?

Jag vill verkligen tacka min mamma och även min pappa för att de funnits och finns än idag när smärtan i själen blir för stor. Jag vill tacka de så mycket, men jag vill även tacka alla andra föräldrar som finns där för sina barn och som kämpat för att hjälpa de på ett så bra sätt som möjligt, oavsett om det gäller behandling eller något så enkelt som en kram. TACK!

- Angelica Lindén