SHEDO:s anhörigutbildning - Nu i Stockholm!

Snart är det dags för SHEDO:s anhörigutbildning att köra igång i Stockholm! Under 2014 har utbildningen hållits i Malmö och Göteborg, och den 8/4-15 är det äntligen dags att få chans till att hjälpa fler anhöriga till personer med ett självskadebeteende, den här gången i Stockholm. SHEDO:s Hannah Parnén har tagit fram utbildningen och här nedan kan ni läsa om hennes tankar, känslor och erfarenheter kring ämnet. Och hur hon kände till sina anhöriga när hon själv kämpade mot självskadebeteende och ätstörningar.

Mer information och anmälan hittar ni HÄR.

Bild från en artikel med Hannah Parnén, Året runt 2013.

Under mina många år med självskadebeteende, ätstörningar och djupa depressioner såg jag mina anhöriga lida. Hur ont det gjorde dem kunde jag nog inte förstå. Jag hade ändå fruktansvärda skuldkänslor för vad jag utsatte mina nära för. Mina ångestattacker som påverkade alla; att ibland sväva mellan liv och död. Det går inte att förstå hur mina anhöriga klarade sig igenom denna tid. Och visst, alla finns inte kvar i mitt liv. Jag har förlorat vänner, respektive, som inte orkat med vad sjukdom och ångest gjorde med mig. Inte orkade med att jag krävde så mycket och hade så svårt att ta in annat än de känslor som rev i mig.

En period bodde jag hemma hos mamma och hennes man. Då var jag vuxen, men ett vuxet barn. Jag kunde inte ta hand om mig själv och har aldrig känt mig mindre och ömtåligare än då. De öppnade sitt hem för mig och tog sig an småbarnsföräldrarollen igen. De själva kanske inte skulle hålla med om det, men det är så jag minns det. Hur de desperat försökte lindra mina inre smärtor, de satte på barnfilmer, Shrek – om och om igen, vi var ute och åkte timmar på timmar i bilen. Vad som kunde ge mig minsta lilla tillfälliga ro. De gjorde allt de kunde för att hålla min näsa över ytan och hålla mig vid liv. Jag kände mig som den mest själviska människan i världen och hade till och med tankar på att befria dem ifrån mig, försvinna bort, för deras skull.

När det väl vände för mig och jag började må bättre var mina anhöriga en sådan stor del av vändningen och vägen tillbaka. När jag väl bestämde mig för att en gång för alla verkligen testa livet och sluta snegla på nödutgången så var det för dem. Min insikt om att de aldrig skulle kunna komma över sorgen om jag försvann. Första tiden levde jag enbart för dem, innan jag klarade av att leva för min egen skull. De fick vara mitt ställföreträdande hopp, styrka och vilja. Mina stödhjul innan jag lärde mig leva.

Jag är så otroligt tacksam för att jag hade så engagerade anhöriga. Det är dem jag har att tacka för att jag lever. Inte bara, så klart, även vården, men till allra största delen är det dem. Jag tänker ofta på det. Så mycket kärlek, det är enormt! Det finns inget tack stort nog för att kunna uttrycka min tacksamhet.

Idag driver jag SHEDO:s anhörigprojekt. Jag har tagit fram en utbildning för anhöriga. I den får man bl.a. lära sig mer om självskadebeteende, hjälpsamt bemötande, varför man som anhörig bör ta hand om sig (tänk om min mamma och hennes man inte orkat?!?) OCH man får träffa andra som befinner sig i en liknande situation. Den 8/4 startar en utbildning i Stockholm. Datum för start i Malmö/Lund kommer inom kort.

Jag brinner idag för att anhöriga ska få stöd. Inte så konstigt kanske, mina anhöriga fick inget som helst stöd i sin situation. Ingen såg dem eller lyssnade på dem. Ingen hörde hur det var med dem. Anhöriga är otroligt betydelsefulla oavsett om man är bästa kompis, barn, mormor eller pappa! Jag vet att jag inte hade levt utan mina nära och kära. Det är stort, jag har mycket att vara tacksam för!

Detta kanske man kan säga är mitt sätt att säga tack?

SHEDO:s anhörigutbildning i Stockholm startar den 8/4. Anmälan och mer info finns HÄR.