Att medverka men inte tro

Nästan alla i min familj och släkt utövar musik. De flesta har under årens lopp medverkat i olika körer. Det har lett till att jag varit på många konserter, ibland som medverkande, andra gånger som åskådare. I våras hade min kusins kör vårkonsert i en kyrka och jag lyssnade. Jag lyssnar ofta vad som sägs men jag lägger det sällan på minnet. Denna konsert var annorlunda. Denna predikan var annorlunda. Prästen som också var teologiedoktor, pratade om mässans olika delar och vad de står för. Han pratade bland annat om att medverka. Att inte behöva tro, men ändå medverka, delta. Teologiedoktorn pratade om detta ur ett religöst perspektiv, men jag tycker att samma resonemang kan appliceras på nästan allt i livet, och framför allt i allt arbete mot ett liv utan psykisk ohälsa.

Jag tänker att det är när vi deltar trots att vi inte tror, som vi kan utvecklas. Hur många gånger gör vi inte nya saker? Vi sitter på möten och grupper som egentligen inte intresserar oss nämnvärt, vi har kanske en föreställning innan om att detta inte är något för mig. Och ändå kan vi medverka, vi kan delta, vi kan vara närvarande, ta del av det okända, det "icke tilltalande". Vi kan vara där många gånger om. Och kanske kan så småningom ett intresse väckas, kanske kan detta obegripliga bli lustfyllt. Eller så förblir det ointressant och utan tro. Det är ok det med.

När jag började i DBT sa min terapeut att jag skulle göra som hon sa. Jag tyckte inte alls om det och var många gånger egensinnig. Jag hade ingen lust att göra som hon sa, jag trodde mig veta bäst. När jag senare flyttade till behandlingshem vågade jag successivt prova att göra som personalen sa. Jag gjorde det de sa med minsta engagemang, men jag gjorde det. Så småningom kunde jag också se vitsen med att göra som de sa och min från början enbart medverkan blev tillslut en tro.

Det är inte enkelt att medverka när man inte tror. Ibland är det nästan omöjligt. Framför allt när man mår väldigt dåligt. Varför ska jag göra något någon annan säger åt mig är det bästa? Jag har många gånger funderat varför ingen såg, eller varför ingen satte stopp för mitt destruktiva ekorrhjul. När jag tänker tillbaka på åren då jag mådde som sämst, fanns det flera som försökte stoppa mig, som försökte bromsa, men jag lyssnade inte, förstod inte, ville inte. Jag var inte mottaglig. Det fanns ingenting som kunde få mig att medverka när jag inte själv trodde. Jag gick till en psykolog, för det trodde jag på. Jag träffade min skolsköterska för det såg jag hjälpte, men när mamma och pappa fick hämta mig från skolan för att jag var för självmordsbenägen, när skolläkaren och läkarna inom psykiatrin tyckte att jag skulle bli inlagd, när mamma och min skolsköterska tyckte att jag skulle sjukskriva mig, när jag var och varannan dag var på väg att svimma för att jag inte åt, när jag tränade fast att huvudvärk höll på att knäcka mig, när jag var känslig för ljud och ljus och inte kunde gå upp för en trappa utan att känna mig matt, så kunde inget stoppa mig. Jag vägrade medverka, för jag trodde inte. Det var först tre år senare, när jag blev inlagd som jag vågade medverka. Ekorrhjulet stod still och det som återstod var att medverka. Jag hade ingen tro, men jag gjorde det jag skulle. Jag gick till mina terapeuter, jag gick på grupper, på möten. När jag själv hade kommit till insikt att mitt liv inte var hållbart, då var det dags för mig att medverka. Ett litet steg av medverkan i taget slutade i att jag sju år senare nu tror och är mer mottaglig än någonsin.

Vi kan inte alltid se framåt, vi kan inte alltid veta, vi kan inte alltid se möjligheter, förmågor eller hinder, vi kan inte alltid tro. Men vi kan alltid medverka, delta. Vi kan alltid göra vårt bästa. Vi kan alltid försöka. 

Kram Johanna - shedoskribent