Att tävla i psykisk ohälsa

Det är inte mycket som gör mig förvånad. Jag har under mina år inom sluten- och öppenpsykiatrin mött många människor med lika och olika diagnoser, med lika och olika beteenden, personligheter och åsikter. Jag har sett det mesta och kan hantera de flesta. Och många gånger har jag lidit. Lidit med dem som haft det kämpigt. Lidigt över mitt egna mående. Dock finns det en sak som hugger i mig lite extra. Som väcker fler och starkare känslor än något annat - när jag ser någon tävla i psykisk ohälsa.

Att tävla i psykisk ohälsa är ett spel som aldrig går att vinna. Det är ett spel utan regler, utan domare och utan resultat. Vem bestämmer vem som mår sämst? Vad avgör hur en annan människa mår? Vem avgör hur en annan människa mår? Vad innebär det att vara bäst på att må sämst? Går det att uppnå på andra sätt?

Jag har varit inlagd inom slutenvården nästan två år i sträck och jag har bott på ett behandlingshem i 27 månader. Det är lång tid. Jag har mött så många människor som mått så dåligt. Jag har pratat med de flesta av dessa människor. Hört livsberättelser, den ena olik den andra. Jag har sett dåligt mående uttrycka sig på lika många sätt. Efter att ha träffat alla dessa människor kan jag med säkerhet säga att ett beteende inte hänger ihop med graden av psykiskt lidande. Så vad avgör vem som mår sämst?

Mår man sämre när såren är fler eller synliga?

Mår man sämre när man tvingas sondmatas?

Mår man sämre när man vårdas inom ramen för LPT?

Mår man sämre när man tvingas sy?

Mår man sämre när man har fler mediciner?

Mår man sämre när medicindoserna är starkare?

Mår man sämre när man skriker?

Mår man sämre när man är utåtagerande?

Sårens mängd eller synlighet har ingen betydelse för ditt mående. En person kan skada sig själv för att den saknar andra färdigheter att ta till när det krisar.

Att tvingas sondmatas är endast en somatisk del av en mycket svår psykisk diagnos - ätstörning, som för de allra flesta innebär skeva tankesätt kring mat och kropp.

Att vårdas enligt LPT är frihetsberövande och kan verka individuellt kränkande, och något som tas till i yttersta nödfall.

Att sy är inte ett mått på psykiskt mående. Endast en konsekvens av för få färdigheter.

Medicinering är högst individuell och ska inte jämföras med någon. Inte heller doserna. Alla har olika behov och känslighet/tålighet vad gäller mediciner. Medicin säger ingenting om måendet, enbart om behov och bristande förmåga, tex att somna, ta hand om ångest och producera seratonin.

Att skrika är ett sätt att uttrycka sig på, lika som att vara tyst. Det ena är inte bättre/sämre än det andra.

Att vara utåtagerande är också endast ett sätt att uttrycka dåligt mående på. En del vänder sitt mående utåt, andra inåt. Inget är bättre eller sämre.

När jag var 10 år började jag tänka på självskada som ett sätt att hantera min vardag. När jag gick ut gymnasiet nästan 10 år senare fick jag höra att jag hade självskadat varje dag. Jag visste inte ens själv om det. För mig hade självskadan endast varit ett sätt att stå ut. När jag ytterliggare två år senare blev inlagd blev också mina självskador synliga. Jag är idag helt självskadefri, efter drygt tio år med självdestruktivitet. Jag har inga tydliga eller för var mans öga synliga ärr. Ändå har jag lidit av svår självdestruktivitet. Jag har vårdats enligt LPT i tre år. För mig har aldrig en självskada varit ett mått på hur dåligt jag har mått. Jag har inte gjort mig illa för att tävla i vem som var värst. Jag gjorde mig illa för att jag inte vågade gråta och för att jag inte stod ut med mig själv. När jag under min tid på behandlingshemmet vågade lita på att jag kunde få tröst när jag var ledsen och började känna riktig trygghet blev inte längre självskadan ett alternativ. Jag har aldrig brytt mig när mina medpatienter pratat om hur många gånger de har sytt och med hur många stygn. Klart att jag har påverkats men jag har tänkt att antal stygn aldrig kan säga hur stort lidandet är. Aldrig!

Jag märker på många jag träffar att det finns en outsagd hierarki inom psykiatrin. Det är sorgligt för trots att vi till synes kan ha liknande svårigheter, får vi inte glömma bort att alla är individer med olika ryggsäckar, olika behov, olika personligheter, olika tankar och olika miljöer. Vi har kommit olika långt på vår resa genom livet. Vi har alla samma värde, och vi kommer alla att kunna sluta på samma ställe, men vägen dit kommer och ska se olika ut för alla. Därför kan vi inte bete oss eller bli behandlande på samma sätt - bara med lika värdighet. Det innebär också att tävlan och jämförelse endast leder till fördärvelse och i slutändan till mer lidande.

För att undvika att hamna i en ond spiral av tävlan - fråga vad du vill, vad du behöver och varför. Vad vill jag uppnå? Leder detta mig mot mina mål? Går det i linje med mina värderingar? Var vill jag vara på sikt? Agera därefter.

♥ Kram Johanna, shedoskribent

Anhöriga till personer med självskadebeteende utbildas

Nästa vecka drar en ny anhörigutbildning igång i Skåne. Den riktar sig till föräldrar och andra anhöriga till personer med självskadebeteende och det är SHEDO:s Hannah som är projektledare för utbildningen!

I onsdags var Hannah med i Sveriges Radio och pratar om både kursen och tankar som kan finnas i samband med att vara anhörig till någon med ett självskadebeteende. På onsdag den 27/8 startar utbildningen i Malmö och det finns platser kvar! Det är Sensus som håller i utbildningen och information och anmälan hittar ni HÄR.

Tryck här för att lyssna på Intervjun med Hannah.
♥

Det svåra i att stå ut

Jag har varit självskadefri i drygt två år. Trots att självskada sedan dess aldrig varit ett alternativ har jag kunnat känna ett sug. En slags abstinens och ett sug. Jag har velat göra mig illa litegrann, bara lite. Jag har tänkt att jag gör det en gång, bara en gång och inget mer. Samtidigt har jag vetat att det inte är så det fungerar. Skulle jag ha självskadat skulle det jag har kämpat för vara förkastligt. Jag skulle inte ha kommit någonstans, och det ville jag inte tro. Jag har slitit som ett djur för att vara där jag är idag. Jag har arbetat som en oxe utan rast, dag ut och dag in. Allt jobb skulle aldrig vara värt en självskada. Men det betydde inte att suget försvann. Istället fick jag ägna mig åt stå ut färdigheter. Låta självskadetankarna vara som vilka andra tankar som helst. Inte lägga någon värdering i dem.

Jag började gå i DBT, Dialektisk Beteendeterapi, för fyra år sedan. Två år senare flyttade jag till ett behandlingshem. På bedömningen inför flytten frågade de vad jag tyckte var svårast inom DBTn. Jag svarade att det var mitt egensinne, för så var det. Idag har jag släppt så mycket av det, och vilken skillnad det är. Vägen dit var inte lätt, och något jag har märkt i de DBTgrupper jag har gått i, är att många är väldigt arga på färdigheterna kring att stå ut när det är svårt. Många uppfattar att de säger emot varandra. Det var min uppfattning också. Innan jag förstod...

I modulen att stå ut när det är svårt finns olika strategier för att överleva kriser. Det första är att distrahera sig. Under den rubriken finns flera alternativ:

- aktivera dig

- ge något till andra

- jämför

- upplev känslan

- skjut ifrån dig

- tänka på annat

- fokusera på sinnesintryck

Läser man alternativen så här kan de tyckas vara motsägelsefulla. Vad då uppleva och skjuta ifrån sig? Det går väl inte? För det första är att det inte är meningen att man ska göra alla färdigheter i alla situationer, ibland kan det bästa vara att lösa korsord som ett sätt att aktivera sig och bryta destruktiva tankegångar. Ibland är det bästa att uppleva känslan genom att välkomna den, se att den klingar av och sedan göra något annat. Andra gånger måste känslan och tankarna vänta, då är det bäst att skjuta ifrån sig. Var situation har sina färdigheter. Vissa färdigheter som passar mig, kanske aldrig passar för någon annan, och vice versa. För att veta vad som passar just en själv måste man testa sig fram. Allt är bättre än destruktivitet.

För er som inte är så hemma i språket kring DBT handlar att stå ut när det är svårt, just om att vänta tills de destruktiva tankarna har lagt sig och istället göra något som fungerar på lång sikt. När en person hamnar i kris, eller affekt, går det inte att resonera klokt och förnuftigt. Då är oftast den enda lösningen att "kyla systemet". Det kan handla om att snabbt byta fokus från det destruktiva och lura hjärnan så att den blir varse något annat. För att kunna bemästra de starka impulserna och för att kunna lugna de starkaste känslorna behövs ofta något intensivt. Det kan vara en stark lukt, isbitar på ryggraden eller i handen eller en stark smak på tungan, som då tar upp all uppmärksamhet och "väcker" personen som är i affekt. En kris kan också handla om en mindre känslostorm, som kommer av olika triggers. Då kan att räkna andetag, bokstavera eller räkna baklänges vara bra sätt att få fatt i de förnuftiga och kloka tankarna.

Vilka färdigheter har fungerat för dig när du har haft impulser att göra något destruktivt mot dig själv eller någon annan? Kanske kan dina verktyg vara till hjälp för någon annan.

Glöm inte att känslor aldrig är farliga! Det är hur du agerar på dem som kan vara farligt.

Kram Johanna, shedoskribent

Vill du läsa mer om DBT, Dialektisk beteendeterapi? Tryck här!

SHEDO söker skribenter!

Hej på er! Nu söker SHEDO skribenter till bloggen! Tycker du om att skriva och har någon koppling till psykisk ohälsa, självskadebeteende eller ätstörningar? Vi vill gärna ha med dig på bloggen och höra dina tankar kring ämnet. Genom att dela erfarenheter kan vi hjälpa andra, och att skriva om sina tankar kan ju också hjälpa en själv.

Vill du vara en del utav SHEDO:s blogg? Skriv till blogg@shedo.se och berätta lite kort om dig själv så hör jag av mig med mer information om hur uppdraget som shedoskribent ser ut!

Kram och kärlek,

Jessica - bloggansvarig

Välkommen Johanna, SHEDO:s första skribent!

Nu har det gått ett par månader sedan det beslutades att det skulle ske förändringar med bloggen. Jag har sedan dess jobbat och planerat med hur bloggen framöver kommer att se ut och fungera.

Tanken är att SHEDO framöver kommer ha skribenter för bloggen, personer som har tankar eller åsikter kring ämnet psykisk ohälsa, självskadebeteende och ätstörningar. Eller som helt enkelt vill dela med sig av sådant som kan påverka en i livet.

Idag kan jag med glädje presentera Johanna som SHEDO:s första skribent! Johanna kontaktade mig för några veckor sedan, och efter att ha pratat med henne insåg vi båda två att skribentjobbet vore perfekt! Idag kommer därför en presentation av Johanna så att ni vet vem som kommer skriva här en del framöver! Vi är jätteglada att ha med henne och ser framemot ett roligt samarbete! Därför säger jag: Välkommen Johanna! ♥

Är du intresserad utav att bli skribent för SHEDO? I helgen kommer mer information om hur du går till väga, så håll utkik!

Namn: Johanna Ulvbäck-Åbom

Ålder: 25 år

Bor: Uppsala

I 20 år levde jag med övertygelsen att jag inte var värd att leva. Idag kan jag njuta av och älska både mig själv och livet. Jag har levt med enorma rädslor, jag har självskadat, haft ätstörningar, varit suicidal, och jag har levt ett dubbelliv med den perfekta ytan och ett söndertrasat inre.

Efter många år inom både slutenvården och öppenvården och med två år på behandlingshem, med psykodynamisk terapi, DBT, KBT, ACT, beteendeexperiment, exponeringar och traumabearbetningar har jag hittat den Johanna jag alltid längtat efter.

Jag är öppenhjärtad, varm, engagerad, tålmodig, accepternade, validerande och klok. Många skulle beskriva mig om en god lyssnare, jag ser möjligheter mer än problem och jag brinner för att hjälpa andra.

Förutom mitt stora människointresse spelar jag fiol och sjunger. Jag gillar också att läsa och träna, det sistnämnda gärna utomhus.

Hoppas att ni kommer att uppskatta tankarna jag kommer att dela med mig av!

God läsning och kram,

Johanna

Att stödja någon som har självmordstankar

I samband med Robin Williams självmord och gårdagens inlägg här på bloggen vill vi på SHEDO idag dela med oss av lite länkar där man kan få stöd, hjälp och råd om man själv eller någon annan mår så dåligt att man känner att man inte vill leva längre.

Vårdguiden 1177 har en bra artikel som handlar om hur man kan finnas som stöd till någon som har självmordstankar. Ni hittar artikeln här.

Det finns också många hjälporganisationer idag där man kan få stöd:

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. De har öppet alla dagar mellan klockan 13-22.

Minds föräldratelefon: 020-85 20 00

Minds självmordsupplysning: Chatta vardagar mellan klockan 19-22.

BRIS, barnens telefon: 116 111. Öppet alla dagar mellan 10-22.

BRIS, vuxnas telefon om barn: 0771-50 50 50. De finns tillgängliga måndag och torsdag klockan 13-16. Tisdag, onsdag och fredag kan man ringa mellan 9-12.

SPES: Finns tillgänglig för dig som har förlorat någon anhörig. 08-34 58 73. Öppet alla dagar mellan 19-22.

Röda Korset: 0771-900 800. Alla dagar mellan klockan 14-22.

Röda Korset, Jourhavande kompis: Chatta vardagar mellan klockan 18-22 och helger 14-18.

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar mellan 21-06. Observera, NATTÖPPET!

Det är värt att inte vara ensam med sina tankar, sin ångest eller det som känns så svårt. SHEDO möter många som har varit där. Som känner att det inte finns en annan väg ut än att dö. Jag är en av dem. Hannah som skrev igår är också det. Och tusentals andra. Men alla vi står här nu, levande och glada för att vi överlevde och dessutom hittade tillbaka till livet. Hade det inte gått, så hade vi inte stått här. Därför vill jag säga: Det går. Och du är inte ensam.

- Jessica, bloggansvarig.

Robin Williams självmord är ett bevis på att vi måste ta psykisk ohälsa på allvar

I morse vaknade jag till nyheten om Robin Williams bortgång. Jag blev ärligt talat otroligt ledsen, och förvånad. För de sa att det var förmodat självmord.

Robin Williams har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Han kändes så genuin och kärleksfull, äkta. Därför drabbade det mig extra hårt. Han har alltid varit en person jag har velat krama om. Hårt. Jag har också varit där, upplevt hur det känns när livet bara är mörker, att tro att enda vägen ut är döden.

Idag mår jag bättre, jag har sett att det kan vända, att det kan bli bra igen. Så gärna jag hade velat berätta det för Robin, fått honom att stå ut lite till. Men inte bara till honom, även till Bendjelloul, och till alla andra vars självmord jag är övertygad om hade kunnat förhindras. Och till alla som funderar på det: Det kommer inte alltid att vara så här! Snälla härda ut lite till!

När Malik Bendjelloul gick bort tidigare i år dröjde det innan det framgick att det rörde sig om självmord. Men idag sa man det alltså direkt. Detta ser jag som ett framsteg, vi måste erkänna och prata om självmord. Det i sig är inte smittsamt, däremot att nämna metoder. Detta är ett ämne vi måste prata om för att kunna förhindra att det sker!

Robin Williams lämnade efter sig en fru och två barn. Mina tankar går till dem och till alla anhöriga där ute.

Det kommer dröja innan jag slutar gråta när jag ser ditt leende på film. Så bra var du. Och så stort är tomrummet efter dig. Få gånger har så många berörts av en persons bortgång som idag. Vila i frid, Robin Williams!

- Hannah, SHEDO.

♥ ♥ ♥

Ego Novas andra film!

Idag har Jag, Conny, Anna och Hannah från SHEDO varit hos film- och tvproducenten Jan Linell. I samband med SHEDO:s informationsprojekt Ego Nova är nu en ny dramadokumentär på gång! Idag har vi fått se och diskuterat den första klippningen av den andra filmen.

2013 släpptes den första filmen, "Innerst inne kände jag bara ett stort jävla tomt hål". Är du intresserad utav ett exemplar av den på dvd? Håll utkik!

- Jessica, Bloggansvarig