Skribent: Jessica Andersson
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
Jag minns alla som skrek på mig, såg ner på mig. Alla som inte orkade. Som tyckte att jag var dum och egoistisk. Hur kunde Jessica fortsätta skada sig själv när hon visste hur många som led utav det? Är man egoist då? Många tyckte nog att jag var det. Det var inte bara mitt liv som gick sönder.
Men just alla sekunder när människor har varit arga på mig har bara försvårat hela min situation. När någon skriker på mig så skakar jag, mår illa, svettas och börjar gråta. Jag hatar det. Och när människor har skrikit på mig för att jag har skadat mig själv, så har jag bara fått ännu fler självskadeimpulser.
Jag förstår nu i efterhand, att många av skriken handlade om panik och oro. Jag förstår det, men trots det så tycker jag inte att det är rätt att vara arg på någon som gör sig illa medvetet. Jag tror inte att rätt metod är att bråka, skrika, hota. Jag tror att det är bättre att ge en kram, torka tårarna, försöka prata om det och se till att personen som skadar sig själv får hjälp.
Jag var aldrig egoist. Jag var inte dum. Det var jag som självskadade - men det fanns ett varför. Jag gjorde aldrig det som en rolig sak, aldrig för att skada någon annan, även om jag vet att det var just det jag gjorde. Men aldrig medvetet. Jag ville det aldrig. Jag ville bara vara alla till lags, och ändå skrek människor på mig. Av panik, smärta, oro och ångest. Men för varje besviken blick, för varje bråk, för varje sekund av hat så gjorde livet ännu mer ont och det enda som fanns där var självskadorna.
Det blev en ond cirkel av alltihopa. Idag är jag helt fri från självskador och jag vet att jag aldrig kommer skrika på någon som har skadat sig själv. Jag kommer aldrig hota, bråka eller anklaga. Det gör ont att stå bredvid och se på. Självklart är det fruktansvärt och frustrerande. Men det sista man behöver med all den ångest som ett självskadebeteende oftast för med sig, är känslan av hat. Jag hatade redan mig själv så mycket och önskar att alla hade kramat mig istället, sagt att det blir bra tillslut.
2 kommentarer:
Jag har en dotter som har diagnos Borderline och när hon skadade sig visste jag varför, därför plåstrade jag om henne, ringde ambulansen om det var riktigt illa. Aldrig jag skulle vilja skrika åt henne, aldrig visa min rädsla. Sin förtvivlan och sin oro kan man i så fall visa öppet inför någon annan person, en vän eller en kontaktperson. Självskadebeteende är en allvarlig handling och som medmänniska är det mycket bättre att prata och fråga och få ta del av personens känslor och tankar. Genom kunskap får man ödmjuk förståelse. Att folk i din närhet skrek på dig, var rädda och oroliga tror jag var för att dom förstod inte bättre och att dom ville egentligen ditt bästa. Men det är en svår uppgift att stå sidan om en person med självskadebeteende, det kan jag intyga. Men jag är en person som alltid försöker förstå och jag är aldrig rädd för att fråga, bättre att fråga och på så sätt visa att man bryr sig och som du själv skriver, ge personen en kärleksfull kram.
Precis, jättebra skrivet / Johanna
Skicka en kommentar