Skribent: Anneli
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
”Sluta
med det där barnsliga beteende”, ”det är bara omoget”, ”du
har ingenting att må dåligt för”, är kommentarer som jag har fått under
alla mina inläggningar på slutenvårdsavdelningar. Ibland, eller
rättare sagt ganska ofta känns det som om personalen inom psykiatrin
inte har tillräcklig kunskap när det kommer till
självskadebeteende, utan det känns mest som om de tycker att man skadar sig för
att få uppmärksamhet. Ibland känns det som om de tänker ”jaha ännu
en till självskadare”.
Jag upplever att det finns bristande kunskap när det kommer till självskadebeteende inom sjukvården, i alla fall inom vuxenpsykiatrin (förmodligen inom barnpsykiatrin också). Ofta får jag känslan av att personalen tycker att det är ett barnsligt beteende, att självskadeproblem är ett problem man har i tonåren och inte borde ha som vuxen.
Eftersom jag kommer att arbeta med barn i framtiden har jag fått kommentarer att jag inte kan ha en massa skärsår på armarna. Visst förstår jag att jag inte kan ha det och jag kämpar hela tiden mot självskador. Jag brukar få frågan om jag vill sluta självskada, och det är klart att jag vill det, men det är kämpigt att sluta. Det blir ju som ett missbruk och missbruk är svåra att ta sig ur. Men det finns verkligen guldkorn i psykiatrin, som peppar en att sluta, försöker få en att tänka annorlunda och som får en att orka kämpa lite till och lär en strategier för att vinna över ångesten.
Sättet jag skulle vilja bli bemött på är att de ska vara engagerade personer som vill förändra något, som vill hjälpa någon att komma ur detta beteende. Jag vill inte höra att jag ska växa upp, att mina armar kommer bli fula (för det är jag faktiskt medveten om). Jag vill höra att jag klarar det här, någon som uppmuntrar mig när jag har gjort framsteg. Jag vill ha någon som faktiskt ser att jag kan göra framsteg och bekräftar det. Ibland behöver man någon som bara hejar på en.
Jag upplever att det finns bristande kunskap när det kommer till självskadebeteende inom sjukvården, i alla fall inom vuxenpsykiatrin (förmodligen inom barnpsykiatrin också). Ofta får jag känslan av att personalen tycker att det är ett barnsligt beteende, att självskadeproblem är ett problem man har i tonåren och inte borde ha som vuxen.
Eftersom jag kommer att arbeta med barn i framtiden har jag fått kommentarer att jag inte kan ha en massa skärsår på armarna. Visst förstår jag att jag inte kan ha det och jag kämpar hela tiden mot självskador. Jag brukar få frågan om jag vill sluta självskada, och det är klart att jag vill det, men det är kämpigt att sluta. Det blir ju som ett missbruk och missbruk är svåra att ta sig ur. Men det finns verkligen guldkorn i psykiatrin, som peppar en att sluta, försöker få en att tänka annorlunda och som får en att orka kämpa lite till och lär en strategier för att vinna över ångesten.
Sättet jag skulle vilja bli bemött på är att de ska vara engagerade personer som vill förändra något, som vill hjälpa någon att komma ur detta beteende. Jag vill inte höra att jag ska växa upp, att mina armar kommer bli fula (för det är jag faktiskt medveten om). Jag vill höra att jag klarar det här, någon som uppmuntrar mig när jag har gjort framsteg. Jag vill ha någon som faktiskt ser att jag kan göra framsteg och bekräftar det. Ibland behöver man någon som bara hejar på en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar