tisdag 21 januari 2014

Jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv

Skribent: Linda Martell
 Tema: Det bästa som har hänt mig
 Redaktör: Jessica Andersson
Hej alla läsare!

Det absolut bästa som har hänt mig de sista åren är att jag har lärt mig att våga stå upp för mig själv och säga vad jag tycker och vill och vad som känns rätt för mig!

Ett exempel är mitt kämpande för att hitta rätt psykolog och läkare för mig inom psykiatrin. Att inte bara acceptera det som dem tyckte var rätt för mig och det som dem tyckte passade mig och mina problem.

Jag har bråkat, tjatat och mellanvarven bara suttit hemma och gråtit av förtvivlan då ingen har lyssnat eller tagit mig på allvar! En dag fick jag nog och sa rent ut hur illa jag tyckte att dem behandlade mig och att jag också hade rättigheter som dem var tvugna att lyssna på och ta hänsyn till. Jag förklarade även vikten av att jag fick en psykolog som var villig att hjälpa mig att ta tag i allt som låg och pyrde inom mig som en tickande bomb och att jag INTE tänkte sluta som min vän som tyvärr inte finns med oss längre! Jag förklarade också att jag inte brydde mig om att jag kanske fick vänta ett par månader extra, bara dem lyssnade på mig och såg vad jag behövde. Och då menar jag någon att kunna prata med som man litar på och som kan hjälpa en att hitta lösningar, inte få en massa olika tabletter utskrivna och sitta hemma i en dimma och knappt veta vad man heter eller vem man är!

Och för min del så lönade det sig. Visst, jag fick vänta men den psykolog och läkare som jag har nu har hjälpt mig mer på ett år än alla de andra grupper, läkare och terapeuter som jag har kastats runt bland de senaste åren. Det har varit tabletter hit och dit, från den ena sorten till den andra!

Så detta är absolut det största som hänt mig och även om jag har en lång väg kvar och att det kommer att bli tufft och jobbigt och vissa saker kommer jag aldrig kunna glömma men jag kommer få hjälp att lära mig att leva med händelserna så dem inte styr mitt liv längre!

Jag är stolt över mig själv att jag vågade sätta ner foten och "kräva" den hjälp jag har rätt till och detta gjorde jag alldeles själv då min familj inte finns med i bilden och jag lever ensam! Så jag vill bara säga, ge aldrig upp, det är aldrig försent att be om rätt hjälp och du har rätt till den!

Jag är idag 42 år och börjar äntligen se ljuset i tunneln och jag vet att jag kommer att klara av detta med hjälp av min underbara psykolog som lyssnar, förklarar, hjälper, ställer krav men framförallt finns där och tror på mig! Så tillsammans med henne så ska jag hitta tillbaka till mitt liv och det spelar ingen roll om det tar sex månader eller flera år - jag vet att jag tillslut kommer hitta dit!


Mvh / Linda Martell  (Stolt krigare)

3 kommentarer:

Ann-Ki sa...

Åh, vad jag känner igen mig i detta du skriver! Det är nu tio år sedan som jag "satte ner foten" och fick äntligen rätt hjälp. Jag är drygt 10 år äldre än du och det blir bättre och bättre för varje dag, det kan jag garantera. Men visst har man fortfarande stunder där det känns och upplevs fortfarande och det tar emot i vardagen, men det fungerar och man lär sig att hjälpa sig själv och blir mindre "beroende" av läkare, psykologer och mediciner.

Linda Martell sa...

Tack Ann-Ki :)
det ger mig ännu större hopp om att jag kommer att fixa detta & sen hur lång tid det tar spelar egentligen ingen roll så länge det blir bättre!
Tack igen och kämpa på det är VI VÄRDA!

På gränsen sa...

Fantastiskt! Din text ger mig inspiration att själv se vem som kan hjälpa mig istället för att höra det omvända, att de inte kan och vem som inte kan hjälpa mig för att jag är för svår att ha att göra med. Tack. /Johanna