Sofia Åkerman, zebraflickan som hjälpte till att leda sin flock mot ljuset

Skribent: Yasmine Ejner Lind frågar, Sofia Åkerman svarar
Tema: drömmen om att hjälpa andra 
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

För ett antal år sedan var det en ung tjej som genomgick många och hårda prövningar. Hon svävade tillslut mellan liv och död, hon kände sig trasig inombords och gjorde det därför lika trasigt på utsidan. Hennes historia har berört mig och många andra, då hon för 8 år sedan publicerade sin bok ”zebraflickan” – och med allt mörkt och kallt hon fått erfara, gick hon en väg mot ljuset, där hon i ljusets och friskhetens namn började hjälpa andra.

"Mina tankar var de sjukaste, jävligaste, mest korkade, hemskaste och skräckinjagande någon kan föreställa sig. De var oförklarliga, och hängde inte alls ihop. En del av mig tyckte att jag hade segrat, att jag hade lyckats bra med balansgången mellan livet och döden. En annan del av mig skrek av rädsla och panik, för den visste att det skulle hända igen. Den delen visste också att Sofia faktiskt inte var odödlig." ur Zebraflickan.

Sofia Åkerman är en utav grundarna till organisationen SHEDO. Tillsammans med sin vän Thérèse Eriksson påbörjade hon en resa, där målet kom att bli frihet för unga tjejer, upplysning av psykisk ohälsa och skarp kritik mot hur vården ser ut idag. Jag mailade Sofia, och lät henne svara på några frågor:

Hej Sofia! När insåg du att allt det tuffa du varit med om, kunde vändas till något ytterst ljust och betydelsefullt för andra? 

Om jag skulle välja någon stund så var det nog den där våren 2003, då jag var 19 år och medverkade i Nyhetsmorgon. År 2003 var det år då självskadebeteende som problematik på allvar började uppmärksammas i medierna. Jag hade blivit inbjuden till Nyhetsmorgon för att berätta om mina erfarenheter, och det tog mig sedan en hel sommar att hantera alla reaktioner som kom. Jag förstod inte då att min medverkan hade kommit precis rätt i tid, då förekomsten av självskadebeteende ökade kraftigt samtidigt som det saknades information och förebilder. Däremot insåg jag att jag hade fått en fantastisk möjlighet att skänka hopp till andra, och det ville jag ta vara på. Sedan dess har det ena lett till det andra, men jag kan inte påstå att jag går runt och tänker på mig själv som en förebild. Jag är en rätt vanlig typ med både styrkor och svagheter, och det är jag nöjd med!

Vad känns som ditt viktigaste mål med ditt starka arbete?

Det är egentligen svårt att sammanfatta endast ett mål. Jag arbetar och har arbetat på flera fronter och på flera nivåer, men olika syfte och mål. Ofta är målet att öka den allmänna kunskapen om självdestruktiva beteenden hos anställda inom exempelvis skola och sjukvård. Andra gånger försöker jag styra politiskt beslutsfattande åt ett håll som jag tror gynnar mina "hjärtegrupper" mest. Vid sällsynta tillfällen har jag engagerat mig i enskilda fall, när det till exempel har handlat om väldigt utsatta personer som inte har haft någon annan som har kunnat driva deras ärenden. Ibland handlar mitt arbete om att lyfta fram och stärka andra som behöver känna att de gör ett bra arbete, för ensam är inte stark även om man inbillar sig det ibland. Jag ägnar mig dessutom åt "arbeten" som får mig själv att må bra, till exempel att skriva och måla. 

Har du något tips till andra unga tjejer, som strävar efter att få vända det negativa till något positivt, men inte riktigt vet hur att gå till väga?

Jag tror faktiskt att man kan plocka något gott ur de allra flesta negativa händelser och erfarenheter, men det är lättare att göra detta när det svåra är över och man är över på "andra sidan". För egen del hämtade jag min absolut starkaste drivkraft till arbetet för kvinnorna som vårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott i förlusten av en nära vän till mig som dog för ett par år sedan. Det finns en enorm kraft att hämta i alla starka känslor, även sådana som sorg och ilska. Det handlar om att lära sig rikta det. Om man vill göra något konkret tror jag det är bra att inte titta för mycket på vad andra gör, utan att tänka själv: Vad behövs? Vad kan jag bidra med? Våga ta initiativ och var inte för rädd för att misslyckas. För mig är det ofta som saker och ting inte blir riktigt som jag tänkt mig, eller inte blir alls. Nio av tio påbörjade bokmanus kasserar jag, till exempel. Men man vinner på att hela tiden våga försöka på nytt, för tillslut lyckas det och då har man fått bra övning på vägen.

Vad är din dröm inför framtiden? Vad har du för planer med ditt fortsatta arbete?

För närvarande läser jag juridik, vilket jag hoppas ska ge mig redskap för att bedriva ett effektivare arbete på ett politiskt och vetenskapligt plan, men också för enskilda individer. Jag intresserar mig mycket för maktförhållanden och skulle gärna se mig själv på en position där jag på något sätt får agera motpol till dem som besitter mycket makt i förhållande till andra. Överallt där det finns makt, inte minst inom tvångsvården av barn eller psykiskt sjuka, finns risk för maktmissbruk. Där har vårt rättssystem, och jurister som försvarare av det, en oerhört viktig roll att fylla. Rättssäkerhet och frihet från maktmissbruk är ingen självklarhet ens i vårt land, utan det är något man ständigt måste arbeta för att utveckla och bibehålla. 

Det vill jag gärna göra.

Tack Sofia för att du besvarade frågorna!

Vi är en stor grupp som just nu hjälps åt att göra världen lite bättre.

Du är välkommen i vår kamp.

Kärlek och värme, Yasmine