Mina erfarenheter

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag vet hur det är då skulden biter en i hjärttrakten då man känner att "allt vore så mycket bättre om inte jag fanns". Jag vet hur det är att vara rädd för att se familjen i ögonen efter ytterligare en självskada, ytterligare vad som känns som ett svek. Jag vet hur det är då livet sviker. Men jag vet också hur det är att se på då livet sviker någon man älskar.

Foto: vardguiden.se

Att någon anhörig ska drabbas av en sjukdom är lika stor chans som för dig att drabbas. Det är inget man kan veta, och man kan inte välja sitt umgänge efter detta. Med stor sannolikhet har du någon gång spenderat tid med någon som bär på en psykisk sjukdom - vem som helst kan, som jag sagt tidigare, vara "en sån där".

Jag har - som sagt i det förra inlägget - levt med flera med psykisk sjukdom. I det stora hela spelar inte formen av problematik så stor roll, då det alltid smärtar djupt inpå själen då någon vi älskar mår dåligt. Förutom självskadebeteende och ätstörningar har det handlat om missbruk, personlighetsstörningar, psykossjukdomar, depressioner, olika former av ångest, sociala handikapp och lindrigare former av ohälsa.

Det är lätt att i detta satsa helt på den sjuke och glömma sig själv, men det är viktigt att inse att du måste bevara dig själv för att kunna stötta den sjuke, och får inte glömma att ta hand om den du är och den du tidigare varit. Du får inte förtränga ditt eget jag och ändra hela din livstil helt för att rädda den du är anhörig till. I slutändan kan det stjälpa er båda. Som min mamma Susanne skrev i det tidigare inlägget är A och O att behålla dina intressen och det som du mått bra av, det gör dig till ett bättre stöd. Jag har många gånger anklagat mig själv för att den jag varit anhörig till varit sjuk. Borde jag..? Ska jag sluta..? Det är svårt då man hela tiden letar efter sin egen del i det hela. De flesta gångerna tror man sig hitta det man söker efter - men ingen människa är perfekt, alla gör fel, men att anklaga sig för små detaljer man gjort fel under dagen kan inte bygga upp en annan människas hela sjukdomsbild.

Som anhörig kanske du suttit i väntrummet med exempelvis din dotter, hållet hennes hand, följt med henne in till läkarsamtalet, mött henne och stöttat henne då samtalet är över. Men något du kanske aldrig ens tänkt på är att även du behöver prata med någon. Att vara anhörig sätter en press på ditt öra att alltid lyssna och din axel att alltid kunna lutas mot. Att ringa ett samtal till vårdcentralens kurator kan kännas nervöst, du kan känna skuld, är det här verkligen för mig? Men då du väl sitter hos en person vars arbete är att lyssna på dig, kan det hjälpa dig mer än du anar. Du behöver det.

Foto: psykologuppsala.se

För mig som både varit den sjuke och den anhörige är det svårt att hela tiden byta position. Det är svårt att både vara anhörig och den som behöver stöttas. Därför är balans något som är riktigt viktigt. Där är det ännu mer nödvändigt att lägga energi, inte bara på din vän, partner eller familjemedlem, utan på dig. Det handlar om att ge och ta, inte bara att ge.

Värme och kärlek, Yasmine