Skribent: Susanne Ejner
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
Att leva som anhörig till någon med psykisk sjukdom är inte lätt.
Yasmine är också väldigt begåvad och istället väldigt social till skillnad från sin lillebror. Visst är det på sitt sätt en sorg när man upptäcker att ens barn inte är som andra barn och man ser att de inte mår bra för att de någonstans inte passar in. Men samtidigt så har jag lärt mig något otroligt mycket av att leva ihop med dem. Att allt inte är så självklart, att vara tålmodig och framförallt acceptans.
Med acceptans kommer man långt. Att acceptera att det är som är och göra det bästa av det. Inte lätt alla gånger men det går. Jag tror starkt på att man någonstans väljer själv hur man ser på sin situation och hur man känner. Ingen idé att försöka stöpa om dem i samma form som alla andra eller låtsas som att det inte finns. Man får försöka stötta så gott man kan och se deras positiva sidor och styrkor. För gör man det så blir inte det negativa så markant och övervägande.
Sen måste man försöka ta hand om sig själv också, hitta ett eget liv mitt i alltihopa. Be om hjälp, göra saker för sin egen skull, försöka må bra på olika sätt. För annars kan man heller inte vara till mycket hjälp som anhörig till den sjuke om man inte själv orkar. Stundtals är det jättejobbigt och man orkar inte alltid hålla ångan uppe men försöker man se det positiva ändå och acceptera hur saker och ting fungerar så är mycket vunnet. Skulle inte byta bort mina barn för allt i världen. De är underbara och har så mycket att ge även om de inte är som andra.
Så mitt råd och nyckelorden för att orka är acceptans och positivitet. Jag tror någonstans också att man inte får mer börda än vad man orkar bära. Man behöver heller inte alltid vara stark utan man gör så gott man kan. Då är mycket vunnet.
Värme och ljus, Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar