Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
I tisdags ställde jag frågan ”vad gör/säger psykiatrin, och vad kunde gjorts/sagts istället?”
Idag besvarar jag frågan!
8 fel, och 8 rättelser… DEL 1
Lögner
Hopp som släcks. Osanningar. Ord de inte står för. Dessa lögner tär på oss drabbade. Varför låta en lögn komma fram som en sanning, för att sedan vända ryggen åt sanningen och inte ens förmå sig att känna skuld? Jag gillade henne. Jag trodde henne när hon precis innan jag skulle gå sa att ”det här låter inte bra, jag ska ha möte med mina kollegor och vi hör av oss inom en vecka”. Tre veckor senare hade jag fortfarande inte hört att knyst och min sambo började ringa, igen och igen… Men läkaren hade inte tagit upp mitt ärende på nåt möte. Hon hade slutat. Kanske på nästa möte? Samma sak igen och igen. (Ur en läsares berättelse)
Istället för att kläcka ur sig ett lovord av ren bekvämlighet då du redan vet att det inte fungerar; samtala med patienten hur det går att lösa på bästa sätt och ge en klar bild av vad som går att göra. Om du säger ”jag ringer om en vecka” innebär det inte att du kanske, möjligtvis, om du hinner, ska ringa om en vecka. Då har du sagt något till en patient som ska vara tillförlitligt. Har du ändå lovat en patient ord du inte kan hålla, ring efter bestämd tid och förklara situationen, det allra viktigaste är att patienten kan lita på att du finns till.
Oförmåga att erkänna fel
Något av det härligaste som finns, tro det eller ej, är den del av psykiatrin som vågar erkänna sina fel. Yttra orden ”jag är ledsen, jag hade fel”. Men alla gör det inte. Det kan handla om prestige och principer, man vill skydda sitt namn, men! Det kommer fram. Patienten eller anhöriga kan oftast se om det blivit ett stort fel, det spelar ingen roll vilka rollspel psykiatrin kör för att dölja. Att erkänna sina fel är ett förlåt, och att be om förlåtelse är ett av livets regler. Jag har under ett flertal tillfällen upplevt hur psykiatrin döljer sina fel med att hålla sin näsa i vädret, att be om ursäkt vore att vanhelga sin stolthet då i själva verket mod många gånger handlar om att erkänna sina fel.
Istället för att se styrka som något en person har då den gör allting rätt; se styrka som något som växer då du ser dina misstag, erkänner dina fel – för även psykpersonal är människor. Det får även patienten att växa då denne inser att det inte är hos patienten felet ligger.
Onödiga tvång
Vid ett tillfälle tvingade hon mig göra, förvisso enkla hushållsuppgifter, men jag klarade inte av att göra det själv och sade ifrån. Bad om att vi kunde göra det tillsammans. Men jag tvingades göra klart det, efteråt sade jag ifrån igen. Orden blev att hon inte alls tvingat mig. (Ur en läsares berättelse)
Det gäller att se det ur ett professionellt perspektiv; är det obligatoriskt att tvinga en patient till sysslor och arbete då det handlar om liv eller död? Är det då inte mest nödvändigt att se till att personen klarar av att överleva? Tvång kan också handla om tvångsåtgärder; LPT, tvångsmedicinering, extravak och bältning. I såna fall gäller det också att se det ur ett professionellt perspektiv men med också tanken kvar att det handlar om människor och inte ett fall. Hur kan man behålla personens integritet utan att riskera personens liv?
Istället för att tänka svart/vitt och fyrkantigt, öppna ögonen och se patienten ur flera olika vinklar. Vad behöver personen som människa? Vad behöver patienten som bärare av en sjukdom? Vad behöver patienten rent objektivt för att överleva?
Tar inte patienten seriöst
Något av det värsta som finns är personer som förminskar ens problem av annan avsikt än att hjälpa. Ord om att man inte är sjuk nog, fast man ligger på golvet och kravlar. En tid var jag djupt deprimerad och ville knappast leva längre. Ville inte läggas in, kunde inte lova att jag skulle ringa om det blev värre då jag har svårt för det. Jag mejlade, ringde, det enda jag fick som svar var att jag alltid kunde gå till en kurator och prata. Inga frågor om hur jag mådde. Under ett samtal försökte jag få fram hur dåligt jag mådde, det enda de gjorde var att svara ”jaha, då lägger vi till en till medicin”. Senare läste jag i journalen att det inte skett någon suicidal kommunikation, suicidrisk bedömns som låg. (Ur en läsares berättelse)
Istället för att förminska personens problematik med avsikten att bevisa personens friska sidor – låt det bli en balans. Lägg inte bara vikt på hur sjuk personen är (som jag skrev i det förra inlägget) men att friskförklara en patient som är sämre i sin sjukdom ger inte effekten att personen känner sig bra till mods. Snarare känner personen att den är oviktig – ”ingen förstår mig” – och det leder till ett ännu sämre mående. ”Jag ser att du mår väldigt dåligt, och det förstår jag, det har inte varit lätt. Du har en styrka mitt i mörkret – och det är att…” kanske vore ett alternativ?
Grodor i journalen
Jag har vid ett par tillfällen beställt ut mina journaler. Jag trodde i min dumhet att jag skulle gråta av förtvivlan till minnena, men istället satt jag och skrattade med ett höjt ögonbryn. Allt som står i journalerna stämmer inte, den myten kan jag genast slå hål på. Ofta – för ofta – handlar det inte om vad du säger på läkarsamtalet, vad som hänt en timme innan, flera timmar innan, dagar innan. Det handlar om ditt framträdande under den kvart ni ses. Jag började läsa i mina journaler. På ett ställe hade en läkare skrivit att jag var extremt feldiagnostiserad och egentligen är autistisk (kanske råkade jag vara tyst på mötet, då jag ofta blir frånvarande då jag mår dåligt… Ja, slutsatsen = hon är autistisk. Vet de ens var autistiskt innebär i det fallet?), vilket min psykolog bara skrattade åt. För ett par år sedan kanske jag inte tagit det med samma ro, kanske hade jag grubblat jättemycket över detta. Som läkaren antagligen bara antog i sin dumhet och skrev av bara farten. Att en läkare missar att uppdatera i journalen att en utredning är klar innan man slutar är ett STORT misstag. Då jag fått min neuropsykiatriska diagnos missade läkaren att skriva in det i journalen innan han slutade. Tänk om jag nu inte får rätt mediciner av min nya läkare, då inte diagnosen är inskriven? (Ur en läsares berättelse)
Det sjätte, sjunde och åttonde misstaget i del 2, där kommer även jag lägga upp två artiklar från aftonbladet.
Värme, kärlek och frustrerade hälsningar från Yasmine
Idag besvarar jag frågan!
8 fel, och 8 rättelser… DEL 1
Lögner
Hopp som släcks. Osanningar. Ord de inte står för. Dessa lögner tär på oss drabbade. Varför låta en lögn komma fram som en sanning, för att sedan vända ryggen åt sanningen och inte ens förmå sig att känna skuld? Jag gillade henne. Jag trodde henne när hon precis innan jag skulle gå sa att ”det här låter inte bra, jag ska ha möte med mina kollegor och vi hör av oss inom en vecka”. Tre veckor senare hade jag fortfarande inte hört att knyst och min sambo började ringa, igen och igen… Men läkaren hade inte tagit upp mitt ärende på nåt möte. Hon hade slutat. Kanske på nästa möte? Samma sak igen och igen. (Ur en läsares berättelse)
Istället för att kläcka ur sig ett lovord av ren bekvämlighet då du redan vet att det inte fungerar; samtala med patienten hur det går att lösa på bästa sätt och ge en klar bild av vad som går att göra. Om du säger ”jag ringer om en vecka” innebär det inte att du kanske, möjligtvis, om du hinner, ska ringa om en vecka. Då har du sagt något till en patient som ska vara tillförlitligt. Har du ändå lovat en patient ord du inte kan hålla, ring efter bestämd tid och förklara situationen, det allra viktigaste är att patienten kan lita på att du finns till.
Oförmåga att erkänna fel
Något av det härligaste som finns, tro det eller ej, är den del av psykiatrin som vågar erkänna sina fel. Yttra orden ”jag är ledsen, jag hade fel”. Men alla gör det inte. Det kan handla om prestige och principer, man vill skydda sitt namn, men! Det kommer fram. Patienten eller anhöriga kan oftast se om det blivit ett stort fel, det spelar ingen roll vilka rollspel psykiatrin kör för att dölja. Att erkänna sina fel är ett förlåt, och att be om förlåtelse är ett av livets regler. Jag har under ett flertal tillfällen upplevt hur psykiatrin döljer sina fel med att hålla sin näsa i vädret, att be om ursäkt vore att vanhelga sin stolthet då i själva verket mod många gånger handlar om att erkänna sina fel.
Istället för att se styrka som något en person har då den gör allting rätt; se styrka som något som växer då du ser dina misstag, erkänner dina fel – för även psykpersonal är människor. Det får även patienten att växa då denne inser att det inte är hos patienten felet ligger.
Onödiga tvång
Vid ett tillfälle tvingade hon mig göra, förvisso enkla hushållsuppgifter, men jag klarade inte av att göra det själv och sade ifrån. Bad om att vi kunde göra det tillsammans. Men jag tvingades göra klart det, efteråt sade jag ifrån igen. Orden blev att hon inte alls tvingat mig. (Ur en läsares berättelse)
Det gäller att se det ur ett professionellt perspektiv; är det obligatoriskt att tvinga en patient till sysslor och arbete då det handlar om liv eller död? Är det då inte mest nödvändigt att se till att personen klarar av att överleva? Tvång kan också handla om tvångsåtgärder; LPT, tvångsmedicinering, extravak och bältning. I såna fall gäller det också att se det ur ett professionellt perspektiv men med också tanken kvar att det handlar om människor och inte ett fall. Hur kan man behålla personens integritet utan att riskera personens liv?
Istället för att tänka svart/vitt och fyrkantigt, öppna ögonen och se patienten ur flera olika vinklar. Vad behöver personen som människa? Vad behöver patienten som bärare av en sjukdom? Vad behöver patienten rent objektivt för att överleva?
Tar inte patienten seriöst
Något av det värsta som finns är personer som förminskar ens problem av annan avsikt än att hjälpa. Ord om att man inte är sjuk nog, fast man ligger på golvet och kravlar. En tid var jag djupt deprimerad och ville knappast leva längre. Ville inte läggas in, kunde inte lova att jag skulle ringa om det blev värre då jag har svårt för det. Jag mejlade, ringde, det enda jag fick som svar var att jag alltid kunde gå till en kurator och prata. Inga frågor om hur jag mådde. Under ett samtal försökte jag få fram hur dåligt jag mådde, det enda de gjorde var att svara ”jaha, då lägger vi till en till medicin”. Senare läste jag i journalen att det inte skett någon suicidal kommunikation, suicidrisk bedömns som låg. (Ur en läsares berättelse)
Istället för att förminska personens problematik med avsikten att bevisa personens friska sidor – låt det bli en balans. Lägg inte bara vikt på hur sjuk personen är (som jag skrev i det förra inlägget) men att friskförklara en patient som är sämre i sin sjukdom ger inte effekten att personen känner sig bra till mods. Snarare känner personen att den är oviktig – ”ingen förstår mig” – och det leder till ett ännu sämre mående. ”Jag ser att du mår väldigt dåligt, och det förstår jag, det har inte varit lätt. Du har en styrka mitt i mörkret – och det är att…” kanske vore ett alternativ?
Grodor i journalen
Jag har vid ett par tillfällen beställt ut mina journaler. Jag trodde i min dumhet att jag skulle gråta av förtvivlan till minnena, men istället satt jag och skrattade med ett höjt ögonbryn. Allt som står i journalerna stämmer inte, den myten kan jag genast slå hål på. Ofta – för ofta – handlar det inte om vad du säger på läkarsamtalet, vad som hänt en timme innan, flera timmar innan, dagar innan. Det handlar om ditt framträdande under den kvart ni ses. Jag började läsa i mina journaler. På ett ställe hade en läkare skrivit att jag var extremt feldiagnostiserad och egentligen är autistisk (kanske råkade jag vara tyst på mötet, då jag ofta blir frånvarande då jag mår dåligt… Ja, slutsatsen = hon är autistisk. Vet de ens var autistiskt innebär i det fallet?), vilket min psykolog bara skrattade åt. För ett par år sedan kanske jag inte tagit det med samma ro, kanske hade jag grubblat jättemycket över detta. Som läkaren antagligen bara antog i sin dumhet och skrev av bara farten. Att en läkare missar att uppdatera i journalen att en utredning är klar innan man slutar är ett STORT misstag. Då jag fått min neuropsykiatriska diagnos missade läkaren att skriva in det i journalen innan han slutade. Tänk om jag nu inte får rätt mediciner av min nya läkare, då inte diagnosen är inskriven? (Ur en läsares berättelse)
 |
| Foto: google.se |
Värme, kärlek och frustrerade hälsningar från Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar