Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind

Jag fingrar på min tröja, sväljer nervöst och blickar med dimmig blick upp mot läkaren. Han frågar vad jag gjort på armen, men väntar inget svar. ”Gör du ofta så, hur gör du det?” frågar han och jag svarar kortfattat. ”Ingenting allvarligare?” snäser han till och jag kollar upp på honom och svarar mindre kortfattat. ”Jag har sett personer som skadar sig, de flesta slutar efter ett tag. Men det kommer du aldrig göra, du kommer alltid ha det beteendet!”, jag höjer ögonbrynet och kollar chockat upp på honom. ”Sådana som dig skulle vi egentligen inte ha här, för du kommer skada dig vilket fall som helst!”

- ur ett "viktigt samtal" med mellan mig och en överläkare, i år

Detta tema är tänkt att handla om psykiatrins mörka sida, och de bemötanden du får som patient. Vilka bemötanden får du egentligen? Och vad kunde sagts istället? Hur ser psykiatrins mörka sida ut? Det tänkte jag, Yasmine, ta upp i veckans tema.

Jag fick kontakt med psykvården -07, då jag var 14 år gammal. Då hamnade vi hos BUP. Jag fick hjälp mot allt svårare tvångstankar och en begynnande depression. Under sommaren fick jag KBT. Sedan sjönk jag allt djupare, utvecklade ätstörningar och självskadebeteende. Då och där borde hjälpen funnits. Det fanns den inte.

Ätstörningsvården var obefintlig. "Ät nu, annars dör du" var orden och jag fick ett matschema och hot om att "går du ett steg längre lägger vi in dig med sond", jaha, ingen vård alls eller inläggning, och ni säger att JAG tänker svart och vitt? tänkte jag.

3 år var jag kvar på BUP tills de abrupt ändrade behandlingen för min problematik. Det var i samma veva som en antidepressiv medicin inte fungerade. Nähä du, nu fungerade inte denna på två veckor, då har du inte den problematiken, då byter vi! Jag fick en antipsykosmedicin ungefär då jag släppte taget om den värsta ätstörningstiden. Biverkningarna var "lite lätt rastlöshet". Då jag började tappa vikt blev jag livrädd och förstod ingenting. Vi läste bipacksedeln.

Biverkning, relativt vanlig: anorexi.

3 år senare stod jag vid livets kant och vädjade efter hjälp. Där hade hjälpen fallit helt. Alla samtal var en diskussion angående hur sjuk och hopplös jag var. Och tro det eller ej - jag blev sjukare. Eller snarare trasigare. Men något hände. Jag hamnade hos ett underbart behandlingsteam. Jag fick hjälp - riktig hjälp - och började sakta bygga ihop ett liv igen.

Jag började prata med en psykolog som förstod mig - de förstod mig - och lyssnade. Jag fick hjälp som inte var tagen ur studieböcker, utan utformad för just mig. Vi tog tag i grunden till problemen - min väldigt låga självkänsla - istället för att bara medicinera bort symptomen. Jag fick ett liv. Ett tag senare lades jag in på olika avdelningar av och till och fick åter igen möta psykiatrins mörka sida.

Mediciner blev godis, snäsiga kommentarer haglade. Och så hamnade jag hos överläkare Idiot. "Hopplöst fall", åter igen, och denna gång tänker jag inte ge mig för strid. En sådan läkare borde stryka sin titel.

Istället för att stämpla någon som hopplös och kronisk då du menat att ta personen på allvar; lägg vikten på hur frisk personen är förmögen att bli i denna svåra sits, hur värdefulla personens friska sidor är och understryk du kan bli frisk (då du undermedvetet menar att personen är i en svår sits) istället för du är väldigt sjuk.

Berätta om er uppfattning om psykiatrins baksida! Hur har era bemötanden varit, vad har sagts och (viktigt); vad kunde sagts istället?

Foto: svt.se

Skicka in era tankar till: shedo.blogg@gmail.com, de är varmt mottagna!

Kärlek och värme, Yasmine