3 misstag av psykiatrin och två artiklar om psykvården

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Nummer sex, sju och nummer åtta, misstag av psykiatrin:

Kränker patienten

Kränkningar inom psykiatrin är skrämmande vanliga. En läsare berättar om ett flertal kommentarer denne fått under sina inläggningar på psyk; ”Du har borderline vilket innbär att du varken kan älska eller känna medlidande”, ”du är ju en sån där borderline, en av dem som vill vara sjuka”, ”det kommer aldrig bli något av dig, men det har du nog redan listat ut eller?”, ”jaha så är du tillbaka nu igen din stackare. Blir du aldrig trött på att komma hit gång på gång? Du borde kanske fundera på att stanna hemma ibland.”, ”alltså, jävlar vad sjuk du är!”. Jag blir enormt skrämd av att läsa de orden från läsaren, och det mest skrämmande är att jag vet hur vanliga de är, och att de verkligen sägs. Att kränka en patient måste vara det mest urkorkade och fruktansvärda du kan göra mot någon. Att slänga ur sig såna ord, då du kanske har en dålig dag eller inte vet något bättre att säga, ska inte få passera utan konsekvenser.

Istället för att låta sådana ord få springa lösa till patienter – behandla med respekt. Den gyllene regeln ”behandla andra som du vill bli behandlad själv” stämmer mer än någonsin. En skör och påverkbar person, eller vilken person som helst, ska inte behöva tryckas ned och framförallt inte riskera att må ännu sämre. Skärpning!

Foto: google.se

Vägrar lyssna på personen

Något av det viktigaste att tänka på om du arbetar inom psykiatrin handlar om att använda öronen. Att använda sig av metoden lyssna borde vara en lag för psykiatrin. Tyvärr håller det inte alltid. I början av min behandling kändes det som att psykiatrin lyssnade på mig, men det föll ganska snabbt. En helt ny värld öppnades för mig då jag slutade dölja minnena av min uppväxt, något jag förträngt i många, många år. Jag försökte förgäves berätta för psykiatrin om det som skapat hela min sjukdomsbild, men det nådde inte hela vägen fram. Hade de lyssnat, där och då, kanske de kommande svåra åren inte behövt ske fullt ut. Jag hade tidigare kunnat bearbeta min posttraumatiska stress, men det var onödigt, det som hänt hade inte med min sjukdom att göra, alls, enligt psykiatrin.

Istället för att endast göra sitt eget race, bilda sig uppfattningar utefter vad du tror är rätt, lyssna på patienten. Det patienten har att säga är faktiskt det viktigaste av allt, det är det som avgör hur personen mår och vilken hjälp den behöver. Så lyssna, det är den gyllene regeln.

Lång väntetid

”Vad vill du ha för hjälp?”, ”jag vet inte, vad som helst, jag behöver mer hjälp NU, jag inte inte vänta i två veckor”, ”men det är ju bara en vecka…” (Ur en läsares berättelse) En vecka kan vara skillnaden på liv och död. Man kan inte skjuta upp ett mående till några veckor senare. Man kan inte bestämmma sitt mående utefter vilken hjälp man får. Resurserna är oerhört bristande, detta leder till långa väntetider – men allt jag kan säga under rubriken ”istället” är PRIORITERA SJUKVÅRDEN OCH PSYKIATRIN! Alla ska ha rätt till hjälp – och det på en gång! Inte om en vecka…

--------------------------

Aftonbladet granskar just nu psykiatrin.
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

De frågade aftonbladets läsare inför en granskning, vad de skulle granska och majoriteten svarade psykvården. Den första granskningen har avslutats och publicerats, här tänkte jag berätta om två fall som gått fel inom psykiatrin.

Maria, 35, berättar om sin mor. Hon var bipolär och hade kontakt med psykiatrin. En vecka innan hennes död sökte hon sig till psykiatrin för sömnproblem och ångest, och blev kvar där en natt. "De tyckte inte mer var nödvändigt" berättar Maria att psykiatrin avgjort. En vecka senare fann Maria och hennes bror mamman död, hon hade dött av en överdos. "Det måste finnas något mellanting mellan att vara inskriven på en psykiatrisk avdelning, och att vara hemma, själv" säger Maria, och jag kan inte annat än att hålla med.

Tänk om Marias mor hade fått hjälp då hon självmant sökte sig till S:t Görans sjukhus? Tänk om historian kunnat sluta annorlunda? Detta handlade om att psykiatrin vägrade ta Marias mor på allvar, fast hon var så illa därran. Varför lyssnade inte personalen på hennes vädjan om hjälp?



Fatima, 28, berättar att hon haft kontakt med olika psykologer och terapeuter mestadelen av sitt  liv. 2008 kontaktade hon psykiatrin och fick en remiss till en neuropsykiatrisk utredning, denna väntar hon fortfarande på, september 2011. "Man är bara en i mängden. De bryr sig egentligen inte, de har inte tid att bry sig, man försvinner bara bland alla andra". Fatima berättar sedan att hon efter ett suicidförsök inte fått vidare uppföljning på vare sig denna händelse eller utredningen. Nu väntar hon bara på, ja, ingenting. "Det finns en gräns för alla" berättar hon sedan, efter att hon sagt att hon inte trott hon skulle hamna där, i vad som känns som ett  vakuum.

Det finns en gräns för alla. En människa tål mycket, men ska inte tvingas uthärda hur mycket som helst. Alla människor ska få hjälp då hjälp behövs, det ska vara en lag. Ingen ska behöva befinna sig i ingentingen, i väntan efter ännu mer tystnad.

För mer info: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

Värme, kärlek och fler frustrerande hälsningar från Yasmine