hur kommer man egentligen ur denna onda cirkeln?

Skribent: Emelie Jonsson
 Tema: Att leva med en ätstörning

/ Att leva med en närstående med ätstörning
 Redaktör: Emelie Jonsson

Jag som säkert många andra undrar kanske hur man egentligen ska komma ur den här onda cirkeln när det gäller ätstörning bland annat. Det känns som man sitter fast och ibland kan det kännas helt hopplöst att ens försöka eftersom "jag kommer ändå bara misslyckas".

Men jag ska försöka reda ut det här.
Det finns så många jag läst om och jag pratat med som har kommit ur en långtids ätstörning.
Kan dessa, borde väl vi också kunna? Vi måste bara hitta rätt knep som passar oss och det är nog där det är svårt. Men man behöver oftast vägledning.

Jag tänker citera en text som finns på shedos hemsida under fliken fakta/ätstörningar. (shedo.org)

"Ett liv med ätstörningar är som att leva i ett mentalt fängelse där tillvaron helt och hållet styrs av tankarna på mat och ätande. Ofta leder det till familjära, sociala och ekonomiska problem. Den ursprungliga viljan att ha total kontroll förbyts snabbt i en känsla av att inte ha någon kontroll alls. Känslan av misslyckande växer för var dag som går och sjukdomen får alltmer makt över ens liv. De flesta med ätstörningar är helt säkra på att just de är de enda i hela världen som aldrig kan övervinna sin ätstörning, att just de inte är starka nog.



Ätstörningar är dock behandlingsbara och det går att uppnå ett gott förhållande till mat även efter lång tid med ätstörningar. I SHEDO utgår vi från att ätstörningen i själva verket är en symbol för ett annat problem som inte syns på utsidan, och att alla typer av ätstörningar i grunden har samma orsak. Vi tar därför alla ätstörningar på lika stort allvar och anser inte att det spelar någon roll om man är normal, över- eller underviktig"
 
Jag har alltid tänkt att jag är just den personen som inte kommer klara av att övervinna, att jag inte är stark nog. Men efter att jag blev medlem i Shedo så har min kunskap vuxit och jag har träffat och skrivit med många som har ungefär liknande tankar. Man är inte ensam i kampen och man är absolut inte ett "hopplöst fall". Det finns hopp för alla, bara man är villig att kämpa - för det är en kamp.
 
Så jag tror att för att komma ur den här onda cirkeln så måste man först och främst bestämma sig för att ätstörningen inte ska styra mina tankar. Det är jag som ska styra, det är jag som vill bli frisk. Ingenting annat ska få hindra den här vägen. Jag ska vinna.
 
Sen att ha någon att bolla tankar med, att få hjälp med matordningen osv. är i alla fall för mig viktigt eftersom jag annars inte hade kunnat komma framåt. Men det kan nog vara olika från person till person, men jag tycker att det beryder mycket om man har proffessionell hjälp.
 
Men att få den där hjälpen för just dig och dina behov är kanske inte alltid det lättaste.
& jag har erfarenheter av det.
 
Men eftersom det här ska bli en liten följetång den här veckan så skriver jag mer om just det nästa gång helt enkelt.
 
Var rädda om er.