Personliga framgångar.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: En personlig framgång
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag sitter ute på min balkong med en kopp te och skriver det här. Luften är varm, det är ännu en solig dag med intensiv hetta. Min att-göra-lista för dagen är lång, jag ska städa, diska, svara på mejl, arbeta lite på ett arbete till dialogutbildningen. Men först tänkte jag berätta för er om min senaste framgång. 

♥

I över tio års tid har jag ätit antidepressiva läkemedel. Jag har provat alla möjliga sorter, i alla tänkbara doser. Jag har egentligen aldrig tyckt om att ta mer läkemedel än jag verkligen behövde, men någonstans under de här åren då jag föll allt längre ner i mörkret och medicineringen blev allt tyngre så tappade jag bort den jag en gång var och mina tidigare värderingar. Jag åt mediciner för mina sömnsvårigheter, min oro och ångest, för att jämna ut mina humörsvängningar. Sen fick jag piller för att bli av med biverkningarna medicinerna gav mig. 

Det verkade finnas medicin för allt och jag fick tabletter tre gånger om dagen. När det var som värst fick jag 18 tabletter på morgonen! Nu efteråt så låter det ju inte klokt! Men då var jag för avtrubbad för att tycka att det var något anmärkningsvärt. Kanske var jag för nerdrogad av alla mediciner jag fick. Jag minns hur jag levde i en dimma, att jag inte kunde komma ihåg någonting och hur mina känslor var hämmade.

Idag är jag skeptisk till många av de medicinerna som jag fick under åren då jag var som tyngst medicinerad. Min antidepressiva medicin hör inte till den skaran. Den hjälpte mig att se en strimma ljus i mörkret... i alla fall i början innan jag blev överbelastad av kemikalier i piller form. Det gjorde det nog svårt att urskilja dess verkan.

Till slut var det i alla fall en doktor som tog tag i min medicinlista och rensade bort den mesta av mina mediciner, jag blev klarare i huvudet och mina tankar och sinnen kändes inte längre lika dimmiga och diffusa. Det innebar att jag kunde uppfatta den fulla intensiteten i mina känslor. Känslostormarna drog över mig och lämnade mig trasigare än jag varit på länge.

Det är svårt och det gör väldigt ont att komma tillbaka till verkligheten efter att ha befunnit sig i ett lala land av kemiska substanser. Allt blev så verkligt vasst och påträngande.

Åren gick och min medicinlista förändrades inte särskilt mycket. Jag tog fortfarande förhållandevis mycket mediciner, men inte alls på långa vägar så mycket som jag en gång gjorde. Genom att minska på medicineringen kom jag i kontakt med mina känslor igen, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle kunna komma framåt i terapin.

Genom att rannsaka mig själv i terapin, jobba på min självkänsla och få hjälp med att gå vidare i livet började jag må allt bättre. I oktober 2010 blev jag klar med min terapi och jag uppfyllde inte längre kriterierna för diagnosen borderline. Jag blev alltså friskförklarad!

Under det senaste året har jag jag trappat ut flera läkemedel. Sedan ett par månader sedan så står jag på egna ben, jag äter inte längre antidepressivt läkemedel.


Det är min senaste personliga framgång! Och jag är stolt över mig själv! Varför? Jo för att jag har låtit det ta tid, jag har följt protokollet och trappat ut långsamt. 

Visst var det lite pirrigt när jag skulle prova mina vingar, jag var rädd att falla till marken med en duns, det var ju så längesen jag flög för egen maskin. Men här flyger och flaxar jag omkring lycklig och fri!