Skribent: Pia Ejeklint
Tema: Vården som hjälper
Redaktör: Emelie Jonsson
Det är över sju år sedan nu som jag blev sjuk, över sju år sedan jag började skada mig själv, och att jag ännu plågas av starka självskadetankar (samt handlingar) måste ju betyda att jag ännu inte fått riktigt rätt hjälp av vården. Eller? Jag menar, jag har ju fått hjälp under alla dessa år men har den verkligen hjälpt?
Jag tänkte inte prata om det som varit utan om det som är, om den vård och hjälp som jag faktiskt får nu.
Jag är imponerad över den backup som nu finns omkring mig. Vården gör framsteg, tro det eller ej. Idag har jag ett enormt kontaktnät omkring mig som finns där och fångar mig när jag faller. Förutom min familj och mina vänner så finns nu öppenvården där jag har flera jättebra kontakter. Dit går jag två gånger i veckan och får, förutom en medicindosett i handen, också tid att prata om jag känner att jag behöver det. Från slutenvården har jag nu nog det allra största stödet då jag dels har en deal med avdelningen att jag får komma in när jag vill, innan jag skadat mig, för att undvika att jag ska skada mig. Jag har dels tät kontakt med min PAL (personlig ansvarig läkare) och har dessutom hans mobilnummer, att ringa när jag vill. Och on top of it all så har jag också nu kontakt med ett nystartat mobilt team som hör till avdelningen. De kan jag sms:a eller ringa när jag vill, vi träffas ibland och fikar eller så kommer de hem till mig. Nu har vi daglig kontakt, allt för att underlätta för mig. Sedan finns förstås också NoA-teamet (norra akutenheten) som jag kan ringa, antingen bara för att prata eller för att få bli hämtad och bli inkörd till avdelningen, innan jag skadat mig.
Så här många händer att ta tag i har jag nog aldrig haft och jag tänker verkligen passa på att ta kampen mot sjukdomen nu, nu när jag har allt detta stöd från vården. Nu känns det lite som att this is it, klarar jag det inte nu så klarar jag det aldrig. Och jag är otroligt rörd över allas engagemang att få mig skadefri, få mig frisk. De offrar så mycket för min skull, låter mig ringa dygnet runt och det känns så tryggt. Jag känner mig nästan inpackad i skumgummi. Jag kan bara inte gå sönder nu!
Tack till:
Doktor Anders Berntsson
Christian och Gunilla i Mobila teamet
Avdelning 151
NoA-teamet
och kanske mest av allt: min familj, mina vänner och alla andra fina människor i min närhet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar