söndag 23 januari 2011

Jag vill att pappa ska se att jag kan le igen.

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Om du fick träffa vem som helst 
Redaktör: Elin M. Liljeholm


(klicka på bilden för förstoring)


Om jag fick träffa vem jag ville skulle jag vilja träffa min pappa igen. Och min lillasyster Emma (men eftersom det skulle bli alldeles för mycket text om jag skrev om båda så sparar jag det, och berättar om hur det skulle vara att möta pappa igen). Båda har de lämnat livet här på jorden och det finns inga ord för hur mycket jag saknar dem i mitt liv. Jag har lärt mig leva med sorgen och saknaden, och nyligen kunde jag efter många år förlika mig med den förlust det innebar för mig när de togs ifrån mig. Sorgen drev mig in i ett mörker jag aldrig trodde att jag skulle komma ut ur levande. Det gjorde ont att andas, det smärtade att livet och omvärlden fortsatte som vanligt fast mitt liv var så förändrat, så tomt och så tröstlöst.

Idag är sorgen inte lika tung att bära, jag har accepterat att pappa och lillasyster Emma inte längre finns kvar här på samma sätt som när deras hjärtan fortfarande slog. Men jag känner deras närvaro, en värme i mitt hjärta som talar om för mig att jag inte är ensam. De finns i kvar på så många olika sätt, de är bara inte synliga för ögat längre. I drömmarna kan jag träffa både pappa och lillasyster. Och när jag vaknar så känner jag med hela mitt jag att det mötet var mer än en dröm, det var ett möte. Och han är precis sig lik!

Om jag fick träffa honom skulle jag säkert gråta och skratta samtidigt, kasta mig om halsen på honom som jag brukade! Känna på hans panna, hans kind att han var varm och levande igen. Även om jag med jämna mellanrum skriver brev till pappa och lämnar vid hans grav, och även om jag pratar med honom i mina drömmar, även om jag viskar inom mig och är säker på att han hör allt jag vill säga så skulle jag vilja berätta för honom om hur livet är nu. Jag vill berätta om mina drömmar, mina planer för framtiden! Att jag har börjat föreläsa, skriver på en självbiografi och har hittat mig själv. Jag vill berätta om det som varit och hur svårt det blev att andas när han lämnade mig och min lillebror på min sjuttonde födelsedag. Hur mycket jag älskar och saknar honom. Jag vill berätta för honom att trotts att allt har varit så mörkt, så svårt så ser livet annorlunda ut idag.

Jag vill att han ska se att jag kan le igen, sådär liksom med hela kroppen även om sorgestenarna ligger runt hjärtat. Att mitt hjärta har anpassat sig, lärt sig att slå på automatik igen, och att stenarna är som en del av hjärtat numer.

Om jag fick behålla pappa för en vecka hade vi åkt och hämtat upp lillebror och sedan spendera sju vackra sommardagar på Tokarnas camping på Öland, som vi gjort så många gånger förut tillsammans. Jag hade velat att pappa fick träffa lillebrors flickvän sedan fem år tillbaka. Caroline heter hon och är en helt underbar människa! Jag vill att pappa får se att allt är som det ska, att lillebror hittat sig själv och blivit antagen till polishögskolan! (fast det är jag säker på att pappa redan vet, han har koll på oss från sin himmel, tro inget annat!) Men visst hade det varit härligt för lillebror att berätta för pappa! Och jag skulle ivrigt berätta att det var niotusen som sökte och att lillebror var en av de trehundra som kom in! Hur häftigt är inte det!? Sen skulle vi (pappa, jag, lillebror och Caroline) spendera tiden med att göra små dagsutflykter, upptäcka omgivningen tillsammans, bada, sola, gå på stränderna leta fina stenar, laga mat över öppen eld och bara ta igen allt vi missat.

Det hade varit fruktansvärt att skiljas åt när det var dags för pappa att återvända till himlen... det hade gjort så ont. Men det skulle det vara värt, att få chansen att träffa honom igen väger mer än att tvingas skiljas åt igen. Det skulle inte vara något riktigt farväl... för vi möts ju igen. Det finns en tröst i de fem små orden.


(klicka på bilden för förstoring)


" Kärlek är inte bara att gå hand i hand. Det är att hålla varandras händer vad som än sker. "

Du går vid min sida genom livet, med din hand i min.
Jag lever för oss båda, lillasyster.




4 kommentarer:

Medicinrättsbloggen sa...

Otroligt fint och rörande skrivet, Elin! Jag är liksom du övertygad om att din pappa har full koll på er från sin himmel!

Johanna sa...

Vilket fint inlägg. Och jag, precis som du, är övertygad om att din pappa ser att du ler igen!

Ladyintuitionstardust sa...

Vackert skrivet, Elin!!! Skönt att allt känns ljusare och vad roligt att din bror är antagen till Polisutbildningen! kramar

Elin sa...

Tack så mycket allihopa! För att ni tog er tid att läsa, och lämna en kommentar! Det betyder mycket! <3

Kramar, Elin