Jag ska kämpa. För mormors skull.

Skribent: Hanna Pilbom

Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Erik Pilbom

Bilden är från hösten 1984. Jag är drygt ett år gammal och håller min mormor i handen - den handen skulle jag hålla i oräkneligt antal gånger under de kommande åren.

Jag minns det som igår. Den där vårdagen i maj 2002 då jag såg den vita lappen med de svarta bokstäverna på köksbordet. Och orden som uttalades: ”Mormor har cancer. Galopperande cancer.” Ett par veckor senare tar jag studenten och dagen efteråt sitter jag tillsammans med mormor i den gröna soffan hemma hos mormor och morfar. Vi har nyss sett på videofilmen från studentdagen och jag sätter min studentmössa på mormors huvud. Då viskar mormor i mitt öra: Nu har jag sett dig ta studenten, så nu kan jag dö i frid. Sedan lägger hon ett vitt pappershjärta i min hand och säger: ”Hanna, även om jag inte finns vid din sida, så kämpa. Kämpa för min skull, min älskade Hanna. Lova mig det...”

En månad senare är vi på Mallorca. Vi väntar på ett besked och en natt ekar pappas mobilsignal. Jag vaknar och vet direkt att nu har det hänt. Mormor är död. Jag ville inte tro att det var sant. Det kunde inte vara sant. Att somna om var omöjligt, men jag låg kvar i sängen och tittade upp i taket. Solen steg sakta upp över horisonten och spred sitt ljus på de vita golvplattorna. Fåglarna började kvittra i träden utanför och grannarnas barn lekte i poolen. Det var morgon. En ny dag. En ny, solig dag. Men jag kunde inte känna solens varma strålar. Jag kände över huvud taget ingenting, jag var varken arg, ledsen eller sorgsen. Alla känslor var bortblåsta. Jag var helt tom inombords och kunde inte prata, inte gråta, inte känna. Jag väntade på att mardrömmen skulle få ett slut. Jag väntade på att mormor skulle komma tillbaka. Senare på kvällen tittar jag ut genom fönstret. Det var först då alla känslor lossnade och jag förstod att min mormor, trygghetens livslina, var borta. Tårarna droppade ner på fönsterbrädan och jag förstod att ingenting någonsin skulle bli som det hade varit.

Min mormor var allt för mig. När hon dog, då dog en del av mig. Jag hade vid den tiden kämpat mot anorexi och självskadebeteende under åtta års tid. Jag var skör och helt plötsligt försvann den person som stod mig allra närmast, som gav mig kärlek och trygghet och som visste precis allt om mig. Vem kunde jag lita på nu? Hos vem kunde jag gråta? Och vem skulle trösta mig och skydda mig från mig själv? Hur skulle jag överleva utan min mormor? Utan hennes kärlek, varma omfamningar och lugnande ord? Jag hade min pojkvän, mina systrar och vänner runt omkring mig. Men ingen kunde ersätta min mormor. Det var ju hon som var min mamma.

Sorgen var tung och jag rasade ner i det mörka. Under en lång tid var min enda dröm att få återförenas med min mormor, men med tiden påmindes jag om vad jag lovat mormor den där dagen då vi satt i den gröna soffan. Jag hade lovat henne att aldrig sluta kämpa. Min räddning i sorgen var det vita pappershjärta som mormor gav mig. På hjärtat står det: ”Sluta aldrig kämpa. Jag finns här för dig. Jag älskar dig! Mormor.”

Mormors ord får mig att minnas de vackra stunder vi hade tillsammans, minnen som finns bevarade djupt inne i mitt hjärtas innersta rum. Orden har under de år som gått även gett mig ny kraft. Ny motivation. Och det gör de än idag. Med tanke på allt hon gjorde för mig under de 19 år vi fick tillsammans så är det det minsta jag kan göra för henne - att aldrig någonsin sluta kämpa.