Skribent: Amanda Duregård
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård
Foto: Erik Danielski, vilja84.se
Det är alldeles snart ett år sedan min nära vän, min dotters gudmor, gick bort. Jag tog det ganska bra, tyckte jag. Blev tyst, ordlös. Vad säger man? Hennes föräldrar, så lugna. Samlade. Jag bröt inte ihop. Hade nyss börjat plugga efter ett års sjukskrivning, och fortsatte som innan. Gick in i en svacka. Terminen slutade på låst avdelning, men jag vet inte vad som låg bakom fallet. Jag är så van att tolka alla slags obehagliga känsloyttringar som ångest, och van att svara på ångest genom självskador och självmordstankar. Kanske lät jag sorgen ta sig ett uttryck som jag kände igen. Jag sörjer förstås fortfarande. Oftast i små doser. När jag pratar med min dotter om hennes gudmor, gång på gång får förklara att det inte går att ringa till henne, nej, hon bor bara i våra hjärtan nu. När vi pratar om fester som vi haft - hon var alltid med. När vi funderar över någon vi kan ringa för att se på film ihop. Hon var den pålitligaste. Jag försöker att närma mig sorgen. Utan att omvandla den, utan att ducka.
Senare i veckan skriver Hanna Pilbom om en förlust som blev början på en ny svacka i ätstörning och nedstämdhet. Och till helgen skriver Innie (Thérèse Nilsson) om hur psykiatrin missförstod sorgen efter hennes fästman och planerade för överflyttning till Rättspsyk istället för att bejaka känslorna av förlust och sorg.
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård
Foto: Erik Danielski, vilja84.seDet är alldeles snart ett år sedan min nära vän, min dotters gudmor, gick bort. Jag tog det ganska bra, tyckte jag. Blev tyst, ordlös. Vad säger man? Hennes föräldrar, så lugna. Samlade. Jag bröt inte ihop. Hade nyss börjat plugga efter ett års sjukskrivning, och fortsatte som innan. Gick in i en svacka. Terminen slutade på låst avdelning, men jag vet inte vad som låg bakom fallet. Jag är så van att tolka alla slags obehagliga känsloyttringar som ångest, och van att svara på ångest genom självskador och självmordstankar. Kanske lät jag sorgen ta sig ett uttryck som jag kände igen. Jag sörjer förstås fortfarande. Oftast i små doser. När jag pratar med min dotter om hennes gudmor, gång på gång får förklara att det inte går att ringa till henne, nej, hon bor bara i våra hjärtan nu. När vi pratar om fester som vi haft - hon var alltid med. När vi funderar över någon vi kan ringa för att se på film ihop. Hon var den pålitligaste. Jag försöker att närma mig sorgen. Utan att omvandla den, utan att ducka.
Senare i veckan skriver Hanna Pilbom om en förlust som blev början på en ny svacka i ätstörning och nedstämdhet. Och till helgen skriver Innie (Thérèse Nilsson) om hur psykiatrin missförstod sorgen efter hennes fästman och planerade för överflyttning till Rättspsyk istället för att bejaka känslorna av förlust och sorg.
5 kommentarer:
Sorg är verkligen så komplext i många fall. Det är inte helt lätt... Tycker du hanterar din sorg på ett väldigt konstruktivt sätt.
Trots att berättelsen om din vän är djupt sorglig, blir jag ändå glad att du faktiskt tillät dig själv att möta sorgen på ett konstruktivt sätt. Att du faktiskt kunde bära den och härbärgera den och, som det låter i alla fall, hitta ett fungerande förhållningssätt till din vän, döden och sorgen. Det är oerhört vackert.
Kram och tack för dina viktiga ord <3
Så vackert skrivet. Mina tårar rann. Saknaden är så stor och gör så ont men det känns gott att hon är saknad coh därmed älskad av många.
Anonym är Kristina
Jag beklagar verkligen din sorg Amanda. Tack för att du delar med dig av din svåra upplevelse.
Skicka en kommentar