fredag 5 februari 2010

Tilläts aldrig sörja

Skribent: Innie Thérèse Nilsson
Tema: Sorg och Psykiatri
Redaktör: Amanda Duregård

Foto: Thérèse Nilsson

Jag tog emot samtalet från telefonskrubben på den psykiatriska akutavdelning där jag tvångsvårdats i flera månader. Över en sprakande telefonlinje berättade Calle att den hjärntumör han friskförklarats ifrån som trettonåring kommit tillbaka, och att han nu väntade på en akut hjärnoperation. Han befann sig på en avdelning tjugo mil från min, i den stad där han numera läste till läkare. Jag satt på golvet och gjorde allt för att inte bryta ihop inför tanken på att jag saknade alla möjlighet att komma och besöka honom. Jag försökte att hålla ihop mig själv när den rädsla jag i så många år tryckt undan plötsligt blivit verklighet. När jag till sist lade på luren rasade hela min värld.

Det var ett långt och tungt år. Framåt vintern blev det allt tydligare att den Calle jag så länge känt, älskat och hållit av inte längre fanns kvar. Han tappade förmågan att klara sig själv, kroppen var utmärglad och huden vit och skör. Talet och synen försämrades, både kort- och långtidsminnet var kraftigt påverkat och både hans armar och händer skakade så snart han försökte röra dem. Efter nio år tillsammans var vår gemensamma resa i livet över. Den första maj 2006 somnade han in efter en kort tid på sjukhus. När Calle dog hade han precis hunnit fylla 24 år.

Hans död förändrade min egen sjukdom radikalt. Inledningsvis övergav jag allt var självskador hette och övergick i stället till en renodlad sorg- och krisreaktion, men tyvärr gick det psykiatrin helt förbi. Två dagar efter hans begravning skrevs jag in på den psykiatriska avdelningen igen och trots att Calle nämns gång på gång i mina journaler var det ingen som verkligen förstod. Jag undrar om de egentligen var rädda att förvärra mitt självskadebeteende genom att validera min sorg, men att ignorera min sorg gav tyvärr motsatt resultat. Mitt behov av närhet, stöd, samtal och förståelse var ändlöst, jag saknade all förmåga att hantera starka känslor utan att ta ut det på mig själv och när jag väl försökte fick jag inget som helst gehör. Så jag började skada mig igen, och snabbt var min destruktivitet värre än någonsin tidigare. Ganska snart beslutades att jag skulle skickas till den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena. De visade mig bilder på klinikens cykelverkstad där det arbetsterapeutiska arbetet bedrevs, och jag fick veta att jag skulle stanna där ”tills jag hade tagit mitt förnuft till fånga”.

Under fyra månader på sjukhuset grät jag vid två tillfällen, med huvudet djupt inborrat i min lika trasiga medpatients famn. I timmar grät och skrek jag ut min sorg medan personalen erbjöd mig en cocktail av lugnande preparat och frågade om jag kanske ville bli bältad en liten stund?

Min sorg hade så många bottnar, och jag plågades ständigt av dåligt samvete över min egen situation. Jag skämdes över mitt beteende då det kändes som att jag inte var sjuk "på riktigt". Jag hade gjort allt som stod i min makt för att skada min egen kropp och hade upprepade gånger försökt att avsluta mitt liv. Calle däremot kämpade i åratal mot en tumör som växte okontrollerat i hans hjärna - kontrasterna var plågsamma och svårhanterliga. Trots att jag idag vet att även jag var sjuk och på många sätt inte kunde klandras för hur min sjukdom tog sig till uttryck är det tankar som fortfarande kan plåga mig.

När jag ett halvår efter Calles bortgång kunde skrivas ut hade jag ett långt samtal med den dåvarande överläkaren. Han påstod sig inte ha förstått vilken nära relation jag hade till Calle och hävdade att om de bara vetat hade de behandlat mig annorlunda. Det hade betytt så mycket för mig att för en gångs skull bli bemött som en vanlig människa då min kris egentligen var högst normal. I stället blev även min sorg sjukdomsstämplad, ignorerad och förminskades. Jag tilläts inte ens att sörja min allra bästa vän på ett värdigt sätt.


6 kommentarer:

Rebecca MW sa...

Jag blev trots allt lättad av raderna i sista stycket, att överläkaren (åtminstone på sätt och vis?) bad om ursäkt för personalens agerande och bristande förståelse.

Det är märkligt det där... Hade du aldrig varit psykiatrisk patient före Calles död så hade man förmodligen tolkat precis samma beteenden och känslouttryck hos dig efter hans död som traumatisk sorg. Men eftersom man visste att du hade en historia av psykisk ohälsa så tolkade man uttrycken för sorgen annorlunda. Usch vad arg jag blir på sånt! Mer utbildning i psykologi åt psykiatrisk personal!

Amanda Duregård sa...

Din berättelse är så oerhört viktig Innie. För det är ju inte bara sorg som psykiatrin missar, utan även andra känslor som borde få bearbetas istället för att tryckas ner. Tack för dina ord!

Hanna sa...

Innie, dina ord berör. Tack för att du delar med dig av din berättelse.

Hanna sa...

<3

Jag känner igen. Mycket.

LeoB sa...

Tack Innie för att du delar med dig. Det är en stark berättelse med ett viktigt budskap tycker jag.

Jag undrar om den brist på (själv)insikt som personalen visar är vanlig. Förra året blev jag vittne till något liknande. En ung tjej jag känner var tvångsintagen (pga anorexi). Hon blev ledsen av en anledning som jag fann högst adekvat, men det ledde till tvångsmedicinering, vilket gjorde henne mycket illa.

Efter det har jag funderat en hel del. Du pekar på brist på psykologisk kunskap. Har inte Cullberg nämnt att psykiater nuförtiden har en nästan försumbar utbildning i psykologi? Det leder, menar jag till en väldigt konstig situation inom psykiatrin. De som förväntas leda den saknar kunskap som skulle göra det möjligt att bedömma de grundläggande saker.

Samtidigt har den grupp som har den mest grundliga utbildningen i just psykologi, psykologer, lite inflytande vad gäller vårdvalet för patienterna. Dessutom har utbildningen för just psykologer tyvärr inte omfattat trauma och dess följdproblem (bl a då psykoser och dissociation). Men man skulle också kunna säga att psykologerna motats bort från den psykiatriska vården.

Det gör att det nu finns ett kunskapsvakum menar jag. Psykiatriska forskare av världsklass kan utan att skämmas stå upp och säga att de vet att patienterna skadas av antipsykotiska preparat, men det finns inget bättre alternativ. Det kan de göra pga av att kollegor och även de flesta psykologer inte känner till alternativen.

Det rör sig, men långsamt. (Kvinnorörelsen och vietnamkriget har pekats ut som de två viktigaste orsakerna till att det trots allt rör sig lite framåt.)

Ursäkta min långa utläggning. Det jag tänkte när jag läste det du skrev, Innie, var först och främst att personalen inte verkar förstå sina egna reaktioner.

För det är (enligt vad modern neurobiologi visar) omöjligt att inte bli påverkad av dina känslor av sorg om man kommer i kontakt med dig när du sörjer. Jag ser väsentligen dessa möjligheter till att personalen inte förstår:

- De tycker att det är för tungt och svårt och blir förvirrade därför.

- Extra tungt och svårt är det kanske för personalen om signalerna är något annorlunda än de förväntar sig.

- De signaler du skickar ut om sorg kanske förändras av medicin du äter. Kanske blir det därför svårare att förstå att det är just sorg.

- De signaler du skickar ut kan också ha förändrats av ditt psykiska tillstånd.

- Det är en rent kognitiv förvirring och kunskapsbrist hos personalen.

Jag lutar åt en blandning av dessa. (Och jag kan nog göra listan lite längre, men det vill jag inte här.)

Therese (Engelbrekt) sa...

LeoB: I Linköping läser blivande psykologer en kurs i trauma och dess följder, vet dock inte hur det ser ut på andra universitet.