Tema: Tanke, känsla, handling - Tanke eller känsla?

Tema: Tanke, känsla, handling

Redaktör och skribent: Lisa Isaksson

"Fat is not a feeling". Hur många gånger har man inte sett det budskapet? Hur många gånger genom åren har jag inte sagt att jag känner mig tjock. Men är det verkligen en känsla? Vad är egentligen en känsla?

Inom känsloforskningen har man inte lyckats komma fram till några tydliga svar på riktigt vad en känsla är. Man gör en viss distinktion mellan känslor (emotions) och fysiska förnimmelser (feelings), men båda faller ändå in under känslobegreppet. Och till det är också kopplat fysiologiska reaktioner på det vi känner, uttryck som att rynka pannan eller le, impulser och insikter från känslorna. Men det finns ingen entydig förklaring till vad en känsla är och vad som karaktäriserar den.

När jag skulle "lära mig känna" igen, efter att under många år ha undertryckt mina känslor, så handlade det dels om att våga känna dem, att identifiera dem, sätta ord på dem och känna var i kroppen de fanns. Först var det ett stort, ogripbart känslokaos som gav mig panik och där jag ofta feltolkade känslorna. Det fanns inte heller särskilt många känslonyanser utan alla känslor jag kunde identifiera var väldigt starka och därför skrämmande. Men med lite övning och fler begrepp för känslor blev det oändligt mycket lättare, än mer så i och med insikten om jag visst kan hantera känslorna, för det är ju bara att känna dem. Jag behöver aldrig göra något med en känsla om jag inte vill. Impulser är inget jag, eller någon annan, någonsin behöver följa.

Jag lärde mig att jag känner rädsla i maggropen, ilska i armar och händer, glädje både i mellangärdet (det känns som en strålande sol) och i huvudet och sorg som en tyngd i bröst och ben. Och jag lärde mig en hel massa ord som beskriver känslor: glad, ledsen, arg, irriterad, rädd, tvekande, osäker, trött... Inte någonstans bland känslorna finns vare sig tjock eller smal, fet eller mager, värdelös eller värdefull.

Men vad är då en tanke? En fysiologisk process bland neuron och synapser i hjärnan? En aktiv process i medvetandet som reaktion på en impuls? En tanke uppstår när vi tänker den och är alltså en aktiv handling, även om vi kanske inte alltid är medvetna om den första tankeimpulsen. När en tankeimpuls kommer, till exempel en tanke om att vara självdestruktiv, så kan jag välja att ta fasta på den eller slå bort den. Innan jag visste om att jag kan styra mina tankar hände det alltför ofta att jag inte bara tog fasta på de där invanda tankeimpulserna och väl upptrampade tankegångarna, utan att jag verkligen vandrade dem, runt, runt, runt. Tankarna på att göra något mot mig själv som jag egentligen inte ville kunde verkligen mala i huvudet eftersom jag inte förstod att jag när som helst kan sätta stopp. Det går att bryta mönstret. Det kräver en aktiv tankeinsats, ett aktivt, medvetet arbete att varje gång jag märker av impulsen avstå från att gå in på de gamla spåren och i stället bryta eller vända tanken till något positivt, konstruktivt. Varför ska jag sitta och tänka på något som jag ändå inte tänker göra? Har jag inte lite bättre saker att tänka på?

Det är lätt att feltolka känslor; att blanda ihop dem med tankereaktioner på själva känslan och därför sätta fel ord på dem. Som i exemplen med fet och värdelös, som ju inte är känslor. Min teori är att man känner något, som inte känns så värst bra, och tolkar det som att den där obehagskänslan eller otillfredsställelsen beror på att man är värdelös eller fet, eftersom det är så man tänker om sig själv. I stället för att stanna upp och ta reda på vad man känner och varför tar man en enkel genväg till en förklaring av varför. En förklaring som troligen och i allmänhet är fel, vilket innebär att det blir en feltolkning av känslan. Och hur mår man när man tänker så om sig själv? Inte bättre i alla fall.

När jag ser tillbaka, och när jag började analysera vad jag faktiskt kände när jag feltolkade det som fet eller värdelös, kan jag se att det handlade om lite olika saker: ibland att jag hade otillfredsställda behov av t.ex. näring, sömn och mänsklig närhet, som fick mig att känna mig illa till mods, och så tolkade jag det som jag tolkade allt obehagligt: det var mig det var fel på. Eller så var jag ledsen eller arg och i stället för att sätta ord på det tolkade jag det som att det var något fel på mig. Och den enkla förklaringen till vad som var fel var att jag var för stor. För det var ju så jag tänkte. Så i stället för att ta reda på vad jag saknade eller kände och ta hand om mig, tänkte jag negativa tankar om mig. Det fick mig inte att må bättre.

Känslor är naturliga och inte laddade med vare sig positivitet eller negativitet. Det är vi själva som skapar attityder, sätter upp att vissa känslor är tillåtna och bra, medan andra är förbjudna och otillåtna. Att inte tillåta känslor är ungefär som att inte tillåta sig att andas, för känslorna är precis lika naturliga. De bara är, utan värderingar. Tvärtom så är de där känslorna som vi kanske inte är så förtjusta i helt suveräna ledtrådar till vad vi behöver och saknar i livet. När vi bejakar våra känslor och använder oss av dem kan vi lära oss otroligt mycket mer om oss själva och få en helt suverän hjälp med vad vi ska göra härnäst.

Att lära sig skilja på tanke och känsla, eller för den delen att lära sig tänka på nya sätt (bryta mönstren och skapa nya tankebanor) och lära känna sina känslor, är inget man bestämmer sig för en enda gång, och så går det direkt. Det är ett medvetet, långvarigt arbete. Men det ger resultat från början. Några tips på vägen är att skriva ner känslor och se om de verkligen är ord som beskriver känslor, eller tolkningar av känslorna. En känslodagbok, ungefär som en del av oss skrivit matdagbok, kan hjälpa en bra bit på vägen mot att identifiera, sätta ord på och se mönster. Låt det ta tid, ha tålamod, ge dig tid att känna efter och fundera. Du behöver inte ha alla svar här och nu; de kommer tids nog. Låt känslorna komma och gå, som vågor mot en strand.