måndag 7 december 2009

Förhållningssätt och bemötande inom vården

Tema: Förhållningssätt och bemötande inom vården
Redaktör och skribent: Josefine Eriksson

I vården har jag blivit bemött på olika sätt – med respekt, med förakt, med kränkningar, med förståelse, med stöttning, med bestraffningar, med medmänsklighet, med nonchalans, med värme, med omtanke, med skuldbeläggning, utan skuldbeläggning, med empati och med ilska.

Denna vecka är temat runt bemötande och förhållningssätt inom vården. Inece Jonsson kommer att bidra med funderingar kring ”Professionalitet inom psykiatrin” senare i veckan.

När jag har sökt runt lite på nätet kring bemötande av den självskadande patienten får jag inga givna svar av det rätta sättet eller det mer välfungerande sättet att förhålla sig till och bemöta denna patientgrupp. Det enda tänk som jag funnit ha evidens är det arbete som bedrivs inom DBT (dialektisk beteendeterapi).

Om jag har förstått saken rätt finns det mycket att fortsätta arbeta inom detta område. Hur ska den som ger vård bemöta för att vården ska vara effektiv och konstruktiv?

Har du hittat någon artikel om detta som ger klarare besked än det jag kommit fram till så är du välkommen att höra av dig och gärna genom ett bidrag till veckans tema!

En sak som jag tänkt på är att självskadande patienter förmodligen väcker mycket känslor hos dem som ska vårda. Och jag kan förstå att vårdpersonal blir och är frustrerade inför situationer där en patient väljer att själv orsaka sin kropp skada. Jag kan förstå att det kan vara provocerande och att det är svårt att veta hur man ska agera – särskilt om man som personal är stressad och trött.

Däremot har jag ingen förståelse för personal som låter detta gå ut över sina vårdtagare. Det är inte acceptabelt. Ex på vad jag menar är att spydigt häva ur sig saker som t.ex. ”att nu är du väl nöjd när du får uppmärksamhet” eller ”skära dig får du göra hemma”. Detta är kommentarer utan en vårdande funktion och dessutom kan negativ uppmärksamhet förstärka beteendet enligt grundläggande psykologi (behavorismen).

Jag tycker att det är viktigt att man som personal får möjlighet och tid till att reflektera över sina reaktioner, patienternas sätt att agera och hur man ska kunna vara professionell i sitt förhållningssätt samt hur man behandlar utan att kränka, överbeskydda eller förstärka beteendet. Detta är något som personalgruppen borde göra tillsammans.

2 kommentarer:

Rebecca MW sa...

Om man bara får uppmärksamhet när man skadat sig så kan ju det tänkas förstärka beteendet. Det är väl lite samma grundtanke de tydligen haft på t.ex. Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, dvs att man inte ger någon uppmärksamhet när personen skadat sig för att inte riskera bidra till att beteendet förstärks. Men som sagt, det krävs ju en motvikt - gott om omsorgsfull vardagsuppmärksamhet. Sen kan man ju ifrågasätta hur långt det där med att "inte uppmärksamma vid självskadande" ska dras, utifrån ett medmänskligt och etiskt perspektiv.

Principerna om inlärning är väl några av psykologins mest stabila ben att stå på, dvs som har mycket kraftfullt vetenskapligt stöd.

josefine sa...

Som tillägg till min egen text måste jag bara säga att det sunda förnuftet kommer man också långt med. Men när vården ibland tycks sakna förnuft och medmänsklighet krävs det mer att grunda sitt arbete på.