Advent är mörker och kyla...

Skribent: Lisa Isaksson
Tema: Julen
Redaktör: Amanda Duregård

Så har jag känt det i många år. Advent har för mig inte varit glädjen vid det nya kyrkoåret, Hosianna i höjden, Bereden väg eller väntan på jul, utan just mörker och kyla. Plus depression, stress och stegrande irritation och ångest över jul.

Men det var inte alltid så. Som liten såg jag fram emot julafton precis som alla andra barn; med enorm förväntan och tindrande ögon. Men i takt med att jag blev äldre, och mådde sämre, blev julen mindre magisk och mer en högtid som inte jag inte kunde relatera till som en glädjens högtid, utan som en press att hålla masken. ”Tindra, för helvete!”

Jag tror att alla högtider som förknippas med glädje och förväntningar blir en extra prövning för den som inte mår bra, och kombinationen Stor Mathelg och anorexia är inte något jag rekommenderar, framför allt inte om man är lagd åt hållet att försöka hålla masken för att inte förstöra alla andras jul. Resultatet blir ångest, oro, total oförmåga att ha roligt och alldeles för många jular där masken hölls på plats av destruktiva beteenden i hemlighet.

Som icke kristen är julen för mig enbart en familjehögtid; något jag firar för familjens skull, för gemenskapen. Men under ett antal år kände jag ingen som helst gemenskap och funderade allvarligt på att göra som Frida i veckans första inlägg: att göra något för andra på julafton. Om jag hade haft en annan typ av jobb skulle jag ha varit den som erbjöd mig att arbeta över jul, men utan ursäkter och utan att vilja ställa till med världens familjekonflikt har jag firat jul ändå. Och någonstans på vägen hände det något …

Min inställning förändrades några år efter att jag hade frigjort mig från anorexin och dessutom hade insett hur fånigt det var att hela tiden anpassa mig så till andra. När jag valde att fira jul med familjen, i stället för att tänka att jag måste, så ändrades den pressade känslan. Sedan hjälper mina syskonbarn enormt, för julen är verkligen barnens högtid och genom att se det hela ur barnens ögon blir den meningsfull. Och det fungerar bättre än jag någonsin trodde var möjligt för bara fem år sedan. Alla har taggat ner på julstämningen och tindringsplikten, och vi kan numera bara ta det lugnt. Men det är bara en dag, och inte ens en hel dag, för jag firar bara julafton med familjen, de får bara en dag av mig. Resten av julen gör jag nämligen till min. Jag fikar med vänner, läser, går långpromenader, tar med mig musik och en bok eller anteckningsbok och sätter mig på ett kafé och läser eller skriver, jag kanske går ut någon kväll - kort sagt: jag gör det jag vill.

På så sätt har jag skapat mig en kompromiss: Jag är med familjen, för familjens skull, men jag ger också mig själv en jul på mina villkor. Och advents mörker och kyla kan jag lindra genom att tända några ljus till och låta vännerna värma mig.