Tema Perfektion: Vad är egentligen perfekt?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Om perfektion - vad är det att vara perfekt?

Under större delen av mitt liv har jag varit en duktig flicka ut i fingerspetsarna, med en ständig strävan efter perfektion. Måste ha alla rätt på alla prov för att inte vara dålig, får inte göra fel, får inte misslyckas - för då är jag misslyckad. Jag var livrädd för att inte duga, inte vara bra nog, och min rädsla för att misslyckas har hållit mig tillbaka så mycket i livet, hindrat mig från att göra saker som jag ville göra men inte visste om jag skulle lyckas med, och inte minst hindrat mig från att testa nya saker. Hur många är bra på något första gången? Jag har haft en press på mig att vara duktig från steg 1, lära snabbt och bemästra lika snabbt. När allt blir en jakt på prestation, och inte ens toppresultat ger något större lugn, för tänk om jag inte gör lika bra ifrån mig nästa gång, så blir livet en ständig stress. Jag levde med en konstant stress i kroppen, och en lika konstant rädsla för att när som helst kunna bli avslöjad som misslyckad.

När andra pratade om att göra sitt bästa i stället för att slita ihjäl sig och att man bara behövde vara bra nog förstod jag inte. Hur vet man när man gör sitt bästa? Vem talar om vad som är bra nog? För den som alltid varit högpresterande och alltid blivit sedd för och genom sina prestationer är det inte självklara begrepp. I min värld var bra nog och mitt bästa lika med toppresultat, utom i de få fall där jag kunde se att det fanns alibin och godtagbara ursäkter att inte vara bäst. Periodvis var anorexin och självskadandet sådana alibin - som när jag vid varje D-uppsats (= den stora uppsatsen på fjärde terminens universitetsstudier) drabbades av förlamande prestationstvångest (tvång + ångest) när mina handledare lovordade mina uppsatsförslag, för hur skulle jag någonsin kunna leva upp till deras förväntningar. Resultatet blev att jag i stället för att fördjupa mig i forskning på uppsatsämnet fördjupade mig rejält i självsvält och självskadande. Det får man inga högskolepoäng och inga examina på.

Så för mig har mycket av vägen ut handlat om att släppa den negativa perfektionen, lära mig vad bra nog är och att omdefiniera begreppet "perfekt". För vad är egentligen perfekt? Felfritt är ett ord som jag direkt kommer att tänka på. Något ouppnåeligt är ett annat begrepp som jag förknippar med perfektion. När jag började tänka i de banorna och analysera vad jag menade med perfekt och vad jag ville uppnå insåg jag att min jakt på perfektion var jakten efter något som inte fanns. Jag hade jagat solkatter.
Att sätta höga mål är en sak, för dem kan man ändå uppnå. Att sätta omöjliga mål, som blir ännu omöjligare när man inte ens har definierat själva målet, är ett bra recept på en fåfänglig kamp som bara leder till otillfredsställelse och knäckt självförtroende. Men perfektion behöver inte vara negativt.

Idag är perfektion något helt annat för mig än för bara några år sedan. Det handlar inte längre om felfria prestationer, att vara bäst av alla för att vara bra nog eller att uppnå något som är perfekt i andras ögon, utan om att vara så sann mot mig själv och så äkta jag kan vara; det handlar för mig om att uppnå min potential både i vem jag är och det jag gör. Och det är uppnåeligt.
Att vara perfekt för mig är nu när jag är helt och hållet ett med mitt inre jag, den jag är innerst inne; när jag släpper det yttre sorlet och lever efter min övertygelse och min sanning, när jag släpper alla tankar på hur jag borde göra något eller på resultatet utan bara gör. Jag kan göra något bra nog, och behöver inte längre nå toppresultatet direkt. Det är inget fel i att bryta upp stora mål i delmål, utan tvärtom ger delmålen flera glädjekickar när jag når dem och kan gå vidare.

Jag tror att vi alla redan bär fröet till våra perfekta jag inom oss, och att det är en uppnåelig perfektion som inte handlar om prestationer eller yttre ideal. Om perfekt är att vara den man är ämnad att vara, att vara äkta och göra sitt bästa i varje given situation, utifrån sina förutsättningar utan tanke på resultatet, så är det dessutom något positivt. Tänk om vi innerst inne, när vi skalat av alla masker, alla tankar på vad som förväntas av oss, alla upplevda ideal och alla rädslor, redan är perfekta, och att strävan efter perfektion är en inre strävan i stället för en yttre - skulle inte det kunna ändra på mycket av perfektioniststressen? Det är så jag väljer att se det och väljer att leva.