Kontroll

Skribent och redaktör: Therese Björck

Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Jag har ingen kontroll. Alls. Det är inte jag som bestämmer i mitt liv, det är aldrig mitt val. Jag har vetat det länge och gömt mig bakom det. Visst, jag har påstått att jag har kontroll men jag har hela tiden vetat sanningen, jag har allt annat än kontroll.
När det gäller ätstörningar och i synnerhet anorexi säger många att det är ett sätt att försöka få kontroll över något i sitt liv, att lösa problem genom att bearbeta något annat. Visst, så är det i början, då har du kontroll men sedan försvinner du rakt ut i rymden och svävar vind för våg vart än sjukdomen tvingar dig. Det är så lätt i början, när fötterna fortfarande nuddar marken, för då är det du som bestämmer. Fötterna lättar rätt omgående från marken när sjukdomens vindar börjar blåsa. De blåser iväg dig från marken om du inte ser upp, de blåser dig långt från markens liv och ingenting blir "normalt" eller "som vanligt". Hur ska du minnas markens liv när du svävar vind för våg i det blå? När markens människor inte längre syns och de högsta bergen bara blir mindre och mindre? Hur ska du då kunna veta vad som är "normalt" eller "som vanligt"?

Samtidigt är just det en enorm trygghet, att aldrig ha kontroll. Det finns en tilltagande rädsla för att stå på marken ju längre ifrån den jag flyter iväg. Jag kan gömma mig bakom en sjukdom, det är aldrig mig ni kan komma åt eftersom det inte är jag som har kontroll.
Jag blev sjuk av rädsla, min sjukdom är ett uttryck för rädslan. Rädslan för att inte vara perfekt, för att inte räcka till eller vara tillräcklig, för att inte duga, för att våga och att leva. Så länge jag är här är jag trygg. Här är inget okänt, här är det inte skrämmande som på marken. Jag behöver aldrig ta ansvar här, här är jag fri. Fri på det mest uppbundna och sönderslitande sätt som existerar. Det spelar ingen roll är den återkommande tanken. Om jag gör mig lite för illa, om jag ramlar lite för hårt, om kroppen skriker lite för högt. Ingenting spelar någon roll här, här skrämmer mig inget, inte döden, inte det jag utsätter mig för, inte minnena. Här är skölden så stark, här där ingenting spelar någon roll. Hur mycket ni än skriker på mig så är det ändå från marken ni skriker och där är inte jag, ingenting som händer på marken tillhör mig. Jag är distanserad från marken, kroppen svävar beroende av sjukdomens vindar och där når ni mig inte.
Det jag svävar i är ett tröstlöst mörker utan slut, utan botten, utan någon slutgiltig vändpunkt. Min lilla, lilla friska del skriker sig hes för att jag ska vända, för att jag ska lyssna på markens människor, för att jag ska inse att det är mitt ansvar. Den delen är rädd också, fast av helt andra anledningar. Ändå vill jag inte, inte riktigt än. Jag är för feg. Jag är för rädd. Skölden är intakt ännu ett tag."

När jag skrev det här hade jag länge väntat på hjälp. Jag hade slussats mellan avdelningar och läkare utan att någon ville ta ansvar. Jag kände mig så oerhört ensam och så oerhört rädd. Jag var rädd för att sjukdomen var det liv jag alltid skulle behöva leva och att jag inte var värd att må bättre. Samtidigt var jag lika rädd för att förändras, för att få hjälp och må bättre. Jag ville kunna ta ansvar för mitt liv, men hade tappat förmågan att ta hand om mig själv. Tankarna och känslorna var mörka och många och det var svårt att se att någon kunde hjälpa mig reda ut var de kom ifrån och varför de var där.

Något litet inom mig gav inte upp, och hoppades ständigt på att bli förstådd och trodd på. Den delen fick mig att fortsätta tro och fick mig att fortsätta be om hjälp. Den delen gjorde att jag vågade landa på marken igen och slå mig ut ur min bubbla med pansarskal. Inte med ett slag och inte utan återfall, men med hjälp från omgivningen så luckrades den sakta upp så att jag slutligen kunde lämna den för gott.

Imorgon kan du läsa om hur jag tänkte och kände efter några månader på det behandlingshem jag kom till ungefär ett halvår efter att jag hade skrivit denna text.

Bilder från: http://www.gettyimages.se