onsdag 21 oktober 2009

Ambivalens

Skribent och redaktör: Therese Björck
Tema: Att förändras - en resa genom tid

"Ett ord som mer än något annat beskriver hur jag känner inför min sjukdom, hur jag känner mig som sjuk och hur jag känner mig som någon som vill bli frisk är ambivalens.

Människor runtomkring mig tar det för självklart att jag hatar att vara sjuk, att jag hatar att inte få äta, att jag hatar att skada mig själv, att jag hatar sjukdomen anorexi och att jag inte mer än något annat vill få chansen att kämpa för att bli frisk. Det är ju klart att jag måste ha en vilja!

Så enkelt är det inte, det har varit enklare men då enbart under tiden jag valde att jag ville vara sjuk. Jag visste då att jag en dag skulle behöva välja, välja mellan det lilla, friska som fanns inom mig som trots allt höll mig levande och det stora, sjuka som i slutändan skulle bli min död. Då tycktes det så avlägset, jag kunde lätt bara fortsätta att vara sjuk utan några större komplikationer egentligen. Det var klart att det inte var någon dans på rosor men det var en västanfläkt mot det som komma skulle. Denna ambivalens.

Jag hatar inte att vara sjuk. På sätt och vis tycker jag om det mycket. Jag tycker om att slippa ta ansvar för vad som kommer hända med mig, jag tycker om att hata mig själv och förgöra mig själv, jag tycker om att se hur långt jag kan gå, hur långt jag klarar av att pressa mig själv, hur vissa saker ibland kan ersätta andra saker jag inte orkar handskas med.

Sedan har vi denna vilja, den viljan som ska göra mig frisk. Den viljan existerar inte. Det är klart att jag på sätt och vis vill bli frisk men samtidigt vill jag det inte alls, inte någonstans. Många begär eller tar det för självklart att jag vill bli frisk, att jag kommer att kämpa allt jag kan. På sätt och vis har de också rätt, jag kommer göra så mycket jag kan men det är inte rimligt att jag ska vilja bli frisk när jag inte ens minns hur det var eller om det faktiskt är bättre än det här. Jag har en identitet genom min sjukdom också och frågan är om jag kommer våga släppa den när jag inte vet vad alternativet är. Jag vill inte ha det såhär men samtidigt vill jag det. Men jag ska kämpa ändå, så får vi se hur det blir, sjukdomen finns ju alltid kvar om jag vill det."

Usch, vad svårt det var att kämpa! Att vilja och inte vilja om vartannat, samtidigt som jag kände att jag hade världens bästa chans att bli frisk när jag fick så mycket hjälp. Men det var inte heller lätt att ta emot hjälp och det var inte lätt att försöka ändra på beteenden när tankarna och känslorna satt lika hårt och väl förankrade som tidigare.

En av de svåraste sakerna under den här tiden var att hantera omgivningen. Jag blev snabbt fysiskt mycket bättre och mina beteenden normaliserades gradvis, men inte förändrade det insidan. Men utsidan var det min familj och mina vänner kunde se, och de ville så gärna tro att insidan också förändrades till det bättre. Den här perioden måste jag nog ändå säga var den absolut jobbigaste under hela mitt tillfrisknande, jag tänkte och kände samma saker som förut men hade blivit fråntagen möjligheterna att uttrycka dem med utan att ha lärt mig andra förhållningssätt. Men samtidigt väcktes hoppet på riktigt under den här perioden.



Imorgon kan du läsa om hur jag kände ungefär ett år senare när jag hade varit på behandlingshemmet för sista gången och börjat studera igen.


Bild från: http://www.gettyimages.se

1 kommentar:

Rebecca sa...

Jag minns verkligen detta med hur skönt det var att inte behöva ta ansvar för mina handlingar. Att jag var sjuk och att ingen skulle förvänta sig av mig att jag skulle vara trevlig, hålla vad jag lovat etc. Om jag gjorde något misstag behövde jag inte heller möta det utan kunde skada mig själv och därmed se till att ingen annan heller vågade nämna mitt misstag.

Och detta att det var en viktig del av identiteten. Jag kunde ju få höra av vänner och bekanta saker som att "bara du som mår så dåligt kan uttala dig om såna saker, andra borde bara vara tysta och lyssna på det du har att säga". Naturligtvis blir ju mörkret då oerhört viktigt att hålla fast vid! Man vill ju vara någon som andra vill och bör lyssna på!

Ja, här väcktes mina tankar och minnen helt klart av ditt inlägg! :)