Kommer mitt barn ta efter mig?

Skribent: Liv Högmark
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård

När jag blev gravid skadade jag mig inte längre, men ätstörningarna härjade fortfarande i perioder och jag hade svårt att vistas bland människor utan ångest. Under de 9 månader då Y växte inuti mig hann jag fundera mycket över hur föräldraskapet kunde tänkas bli. Jag oroade mig för allt. Den största rädslan var att Y skulle ta efter mitt beteende.

Kunde jag bli en bra mamma? Jag som fick ångest bara jag gick ut bland folk.

Tänk om jag inte klarar den sociala biten, tänk om jag aldrig klarar att komma ut med barnet!

”Barn gör inte som du säger, de gör som du gör”. Kommer mitt barn bli folkskygg, rädd för livet och rädd för sig själv?

Sedan Y kom till oss för två år sedan har livet förändrats ordentligt. Jag har utmanat mina rädslor, det har vart tufft men jag har lärt mig att jag klarar så mycket mer än jag trott. Styrkan att förändra har helt och hållet fötts ur rädslan att min dotter ska ta efter mig.

Y har blivit en oerhört social liten varelse, som charmar de flesta och som alltid säger ifrån om det är något hon inte gillar.

Nu är hon påväg in i trotsåldern, och visst blir jag rädd när hon slår sig själv i huvudet av frustration, drar i sitt hår eller bankar hårt med nävarna i golvet. Då sprids skräcktankarna i mig att hon håller på att utveckla ett självskadebeteende, och jag får övertyga mig själv att det är helt normalt att ett barn gör så.

Oron kommer nog alltid att finnas, och det är också helt normalt. För vilken förälder oroar sig inte för sitt barn?