måndag 7 september 2009

Får en mamma gråta?

Skribent: Amanda Duregård
Tema: Förälder och självskadare
Redaktör: Amanda Duregård

Alla människor som planerar att skaffa barn oroar sig över hur man ska klara av ansvaret för en annan liten människa. Alltid hålla barnet mätt, lagom varm, trygg och självständig. Heltid, dygnet runt, alla dagar i veckan. När vi bestämde oss för att skaffa barn var det efter att jag mått bra under en ganska lång period. Samtidigt så fanns hela tiden risken för förlossningsdepression, utbrändhet eller förhöjd ångest där som något vi var tvungna att förhålla oss till.

När Mod var nio månader kraschade jag värre än jag någonsin gjort förut. Jag blev inlagd och även hemma frånvarande i förhållande till Mod. Att inte kunna vara en närvarande förälder under de månaderna fick mig att känna skuld, men samtidigt var min värld just då så liten att inte ens min underbara dotter kunde leda mig åt rätt håll. Under veckorna på sjukhus så kom jag på mig själv med att ha glömt bort hur fantastiskt det är att ha ett litet barn som tyr sig till en. Jag glömde bort att sakna henne. Samtidigt så bestämde jag mig för att min egoism under denna tid var nödvändig för mitt tillfrisknande. Jag som alltid varit redo att anpassa mig efter omgivningens krav behövde den här gången sätta mig själv främst. Jag vet inte hur många gånger min man och jag konstaterat att så länge vi är två om föräldraskapet, så klarar vi allt.

När jag började må bättre blev Mod den glädjekälla och drivkraft som jag behövde. Och nu när hon börjar bli lite äldre använder jag henne som förevändning för att få leka och göra barnsliga saker. Idag har vi först bakat en kladdkaka och ätit med massor av grädde, och sedan badat i badkaret med badskum.

På torsdag skriver Liv Högmark om sina erfarenheter av föräldraskap.

1 kommentar:

Anna sa...

Oj vad stor hon har blivit. Söta Mod! Jag kan tänka mig att du är en superbra mamma, Amanda!