Del: 1
Redaktör: Åsa Pehrsson
När jag själv var sjuk för en herrans massa år sedan, upptäckte jag att det verkade finnas hierarkier bland ätstörningarna, både bland personal och patienter. Anorexi var på något underligt sätt "finast" att ha. Inte sällan beskriver personer med andra ätstörningar än anorexi sig själva som "misslyckade anorektiker".
När jag själv så småningom blev normalviktig verkade de flesta tro att mina ätstörningar nu var över, medan sanningen snarare var att de precis börjat. Och att jag efter att ha blivit normalviktig dessutom fick svårare och svårare att få hjälp för dem.
De flesta förknippar nog ätstörningar med en utsvulten kropp, anorexia nervosa. Att det finns andra ätstörningar än anorexi är inte lika självklart, flera drabbade upplever att det inte heller tas på lika stort allvar trots att sjukdomarna är svåra och kräver professionell vård. Jag har här och var stött på fördomen att anorexi skulle vara en mer allvarlig sjukdom än andra sorters ätstörningar. Jag vet inte riktigt varifrån den synen vuxit fram men den gör mig fruktansvärt besviken och något förbannad. Så mycket lidande som förminskas och inte tas på allvar på grund av detta!
Men varför är det då så att anorektikern ibland verkar få mer respekt och vårdinsatser för sitt lidande än andra med ätstörningar?
Jag har så klart inget vattentätt svar, men om vi zoomar ut lite kan vi se att mycket av det här ligger i vår kultur. Det är frosseri som är en dödssynd, olika former av avhållsamhet har däremot genom tiderna setts på som allmänt dygdigt och tjusigt. Vår västerländska kultur har en lång historia av att dyrka avhållsamhet, inte bara från mat (att fasta, t.ex.) utan alla möjliga andra kroppsliga behov och drifter (kyskhet, "tiga är guld" osv.).
Förr har religionen ibland haft åsikten att vi genom detta blir mer heliga och rena på olika vis. Idag verkar vi inte behöva någon religion för att tycka att någon som kan hålla på sig, kontrollera sig, avstå, stå emot, är någon som är lite ädlare än någon som tar för sig och ger sig hän.
Begrepp som "kontroll" har förresten en underlig relation till ätstörningar. Vid första anblicken kan det verka som om en anorektiker har en grym självkontroll, men det finns nog få som tappat kontrollen så till den milda grad som någon som försöker svälta ihjäl sig själv.
Försök att nå total kontroll verkar allt som ofta resultera i det rakt motsatta, det önskar jag fler visste om.
Jag tror inte det här är något som går att skylla vare sig på religionen eller egentligen något annat än det gamla vanliga: Mänskligheten och våran desperata kamp att ta makten över livet, över döden, som hur vi än vänder oss tenderar att ligga bortom vår kontroll.
Låter det tungt? Nja, själv ser jag det inte riktigt så. Jag tycker det är skönt att inse att allt inte alltid står i ens makt, stora delar handlar om att släppa greppet lite och tillåta sig åka med. Enjoy the ride som det heter, sluta försöka bära hela världen och all dess smärta på sina egna stackars skuldror.
Denna veckas första skribent är Bella (fingerat namn), som kommer berätta om sin diagnos Ätstörning UNS.
Vem den andra skribenten blir är ännu inte klart.
Nästa vecka är det Margareta som håller i temat En helhetssyn; vikten av att se det friska, inte bara det sjuka.
Välkommen att skicka in ditt bidrag!
Åsa Pehrsson, redaktör.
När jag själv så småningom blev normalviktig verkade de flesta tro att mina ätstörningar nu var över, medan sanningen snarare var att de precis börjat. Och att jag efter att ha blivit normalviktig dessutom fick svårare och svårare att få hjälp för dem.
De flesta förknippar nog ätstörningar med en utsvulten kropp, anorexia nervosa. Att det finns andra ätstörningar än anorexi är inte lika självklart, flera drabbade upplever att det inte heller tas på lika stort allvar trots att sjukdomarna är svåra och kräver professionell vård. Jag har här och var stött på fördomen att anorexi skulle vara en mer allvarlig sjukdom än andra sorters ätstörningar. Jag vet inte riktigt varifrån den synen vuxit fram men den gör mig fruktansvärt besviken och något förbannad. Så mycket lidande som förminskas och inte tas på allvar på grund av detta!
Men varför är det då så att anorektikern ibland verkar få mer respekt och vårdinsatser för sitt lidande än andra med ätstörningar?
Jag har så klart inget vattentätt svar, men om vi zoomar ut lite kan vi se att mycket av det här ligger i vår kultur. Det är frosseri som är en dödssynd, olika former av avhållsamhet har däremot genom tiderna setts på som allmänt dygdigt och tjusigt. Vår västerländska kultur har en lång historia av att dyrka avhållsamhet, inte bara från mat (att fasta, t.ex.) utan alla möjliga andra kroppsliga behov och drifter (kyskhet, "tiga är guld" osv.).
Förr har religionen ibland haft åsikten att vi genom detta blir mer heliga och rena på olika vis. Idag verkar vi inte behöva någon religion för att tycka att någon som kan hålla på sig, kontrollera sig, avstå, stå emot, är någon som är lite ädlare än någon som tar för sig och ger sig hän.
Begrepp som "kontroll" har förresten en underlig relation till ätstörningar. Vid första anblicken kan det verka som om en anorektiker har en grym självkontroll, men det finns nog få som tappat kontrollen så till den milda grad som någon som försöker svälta ihjäl sig själv.
Försök att nå total kontroll verkar allt som ofta resultera i det rakt motsatta, det önskar jag fler visste om.
Jag tror inte det här är något som går att skylla vare sig på religionen eller egentligen något annat än det gamla vanliga: Mänskligheten och våran desperata kamp att ta makten över livet, över döden, som hur vi än vänder oss tenderar att ligga bortom vår kontroll.Låter det tungt? Nja, själv ser jag det inte riktigt så. Jag tycker det är skönt att inse att allt inte alltid står i ens makt, stora delar handlar om att släppa greppet lite och tillåta sig åka med. Enjoy the ride som det heter, sluta försöka bära hela världen och all dess smärta på sina egna stackars skuldror.
Denna veckas första skribent är Bella (fingerat namn), som kommer berätta om sin diagnos Ätstörning UNS.
Vem den andra skribenten blir är ännu inte klart.
Nästa vecka är det Margareta som håller i temat En helhetssyn; vikten av att se det friska, inte bara det sjuka.
Välkommen att skicka in ditt bidrag!
Åsa Pehrsson, redaktör.
1 kommentar:
Grymt bra skrivet!
Skicka en kommentar