onsdag 29 juli 2009

Ätstörning, men inte anorexi. Del 2

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 2
Skribent
: Bella *
Redaktör: Åsa Pehrsson



Jag är en tjej på 17 år. Har haft problem med maten sedan två år tillbaka. Visste inte riktigt vad jag skulle göra. Började på en ätstörningsenhet. Jag vill vara öppen med hur det är med mig, att jag är sjuk, men att jag kämpar för att bli frisk, fri! Därför delar jag gärna med mig av min historia.

Det jobbigaste har varit människorna som inte förstår. De kollar på mig och säger "Men du är ju inte sjukligt smal ju!" Nej jag vet, jag lider av ätstörning UNS typ 2. Vilket betyder att jag har som anorexi men med normal vikt. Bara för att jag inte går under fliken "underviktigt" eller "sjukligt smalt" så känns det som folk glömmer bort att jag visst är sjuk ändå, och att jag faktiskt också måste få hjälp. Jag får min ångest, jag får panik över maten som finns där ibland. Men bara för att jag har normal vikt så förstår många inte att jag lider av en ätstörning.
Anorexia är inte den enda ätstörningen som finns. Kan man få bli förstådd ändå? Få samma respekt, behandling och hjälp som någon som har anorexi och är sådär "sjukligt smal"?

Det kom ganska smygande, sommarlovet innan nian. Jag hade länge hört att jag skulle behöva träna mera, äta lite mindre och komma i form. Jag var lite mullig då. Samtidigt som sjukdomen kom krypandes så tappade jag min kroppsuppfattning och helt plötsligt kunde jag inte se verkligheten i spegeln utan för varje kilo jag gick ner så fanns ändå den där hemska, stora, kroppen kvar. Jag gick ner väldigt mycket, då jag först började på ätstörningsenheten var jag några kilo under normalvikt med det tog egentligen inte så lång tid för dem att få upp min vikt igen. För de tog bort allt det roliga för mig. Jag fick inte röra mig mer än nödvändigt och jag fick inte träna och tävla med min hund. Trots det tränade jag en del i smyg.
Även fast vikten nu ligger på normalt som alla säger så ser jag fortfarande ett stort monster varje morgon när jag står vid spegeln och gör mig i ordning. Det spelar ingen roll hur många gånger de som jag älskar berättar för mig att jag är smal och helt perfekt. Jag hatar det jag ser.

Sen har jag ju alla tankarna om maten också. Vad jag bör och inte bör äta, när jag ska äta, hur jag ska äta och så massor med ångestattacker och sömnlösa nätter. Det finns bra och dåliga dagar. Bra dagar så klarar jag av att äta tre gånger om dagen och sedan kvällsfikan jag måste äta på kvällen, det känns ganska okej ändå. Inte så mycket ångest på kvällen och jag måste inte träna tills det värker i kroppen. Har jag tur så somnar jag ganska snabbt också!
Dåliga dagar däremot kan bli riktigt hemska. Kanske mamma övertalat mig att äta en godisbit eller choklad dagen innan, eller så har jag gått upp i vikt. Det är riktigt hemskt för mig. Ibland kan jag få panik om vågen visar bara några gram mer än förra gången, ett kilo kan få mig att börja gråta och tappa fattningen. Då blir det jättesvårt att ens äta frukost, lunch och middag. Ofta tränar jag tills det gör ont och jag kan ligga och gråta i nästan en timma på kvällen och sedan ligga vaken halva natten och tänka på vad jag ätit under dagen och hur det kommer att påverka mig kropp och vikt.

Även min uppfattning om portioner försvann när jag blev sjuk. När jag åt som minst fick jag inte i mig så mycket egentligen, jag mådde även skitdåligt. Jag hade dålig cirkulation, kalla händer och ibland blåa läppar. Det blev svart för ögonen när jag reste mig. Mamma blev väldigt orolig över mitt hjärta då, för jag är född med förträngning i lungartären.
Nu har jag fått träffat en dietist som talat om hur mycket jag borde äta. Även om jag inte lägger upp och äter så mycket som hon tycker jag ska äta så tycker jag att det ser ut som jag äter helt otroligt mycket! Kläder är även det ett problem, det värsta jag vet är att hålla på och prova kläder och visa upp mig. Jag har precis fått lära mig att klara av att bli fotograferad överhuvudtaget, nu måste jag lära mig att gilla det som finns på bilderna också och den kropp jag lever i.

Jag kan säga att ätstörningen kontrollerar mitt liv just nu, jag lever efter den och den livnär sig på mig. Jag försöker och försöker men vissa dagar orkar jag bara inte. Då börjar jag gråta för mista lilla och kan inte fatta varför jag inte kan få vara normal, vara som alla andra, vara frisk!
Kunde jag vrida tillbaka tiden så skulle jag göra allt för att slippa det helvete som en ätstörning är.


* Bella heter egentligen något annat.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag hade också diagnosen Ätstörning UNS. Kändes väldigt misslyckat. Jag var normalviktig i en behandlingsgrupp med supersmala anorektiker. Jag har nu vart frisk i många år, och är glad att inte mitt liv styrs av tankar på mat längre.. Fortsätt kämpa, du är värd hjälp och vård och du är värd att må så mycket bättre. Lycka till i tillfrisknandet! Kram Moa