Del 2 av 3
Skribent: En hoppfull mamma
Redaktör: Pia Ejeklint
Den känsla som finns hos mig idag är en känsla av hopp och tillit. Min dotter som nu genomgått 8 månaders behandling med DBT på behandlingshem har skrivit ut sig själv och tränar på egen hand på att komma in i samhället igen. Idag är hon 22 år och har haft problem med självskadebeteende sen hon var 15 år och nu äntligen har jag som mamma en känsla av att det börjarljusna, att jag inte hela tiden behöver vara rädd för vad som kan hända om hon inte kan hantera sina känslor på ett sunt sätt. Hon har lärt sig mycket under sin tid på behandlingshemmet.
Och vi som föräldrar har deltagit i familjeband, en utbildning för anhöriga så att vi ska ha större förståelse för hur det kan vara för den drabbade och träning i hur vi kan bemöta både hennes och våra känslor när det är svårt. Den kursen har varit oerhört värdefull för oss. Att inte döma sig själv, att inte döma henne och lära sig acceptera att det är som den är för att sen agera på ett föralla bästa sätt.
Jag var alldeles förtvivlad när hon skrev ut sig själv, utan någonting som tog vid, och inte ville bo hemma hos oss utan i stan långt hemifrån och hos en kille som själv har problem. Jag uttryckte alla mina känslor av rädsla för henne men hon åkte i alla fall. Jag fick arbeta med mig själv för att kunna släppa rädslan, sluta måla upp bilder i mitt inre för vad som skulle kunna hända ifall hon skulle få ett bakslag. Nu har det gått tre veckor. Vi pratar i telefon varje dag och jag hör att hon mår ganska bra. Hon trivs med att ta en dag i sänder, sköta sig själv och hon har sin handlingsplan med sig hela tiden. En gång har hon mått dåligt under den här tiden, då tillät hon sig att gå in i känslan och känna hur det kändes i stället för att som förut fly och skada sig. Då går ångesten över och hon kan känna sig stolt över att ha klarat av det på egen hand. Så i stället för att vara rädd beundrar jag hennes framsteg och stöttar henne för alla positiva framsteg.
Tidigare har vi som föräldrar gått efter och rättat till mycket av det som hon har ställt till med för sig själv. Numera håller vi oss mera på avstånd och iakttar lugnt hur hon i sin egen takt klarar av att ta sina första staplande steg mot det liv som hon drömmer om. Hon vet att vi älskar henne och att vi alltid kommer att finnas till hands för henne. Att under så lång tid leva med en dotter som inte fått den hjälp hon har behövt tidigare har varit påfrestande för vår relation som föräldrar. Idag börjar vi kunna slappna av och tillåta oss att tänka på oss själva och vårda vår relation. Det har krisat men idag har vi det gott och har lärt oss enormt mycket tack vare vår dotter.
Och vi som föräldrar har deltagit i familjeband, en utbildning för anhöriga så att vi ska ha större förståelse för hur det kan vara för den drabbade och träning i hur vi kan bemöta både hennes och våra känslor när det är svårt. Den kursen har varit oerhört värdefull för oss. Att inte döma sig själv, att inte döma henne och lära sig acceptera att det är som den är för att sen agera på ett föralla bästa sätt.
Jag var alldeles förtvivlad när hon skrev ut sig själv, utan någonting som tog vid, och inte ville bo hemma hos oss utan i stan långt hemifrån och hos en kille som själv har problem. Jag uttryckte alla mina känslor av rädsla för henne men hon åkte i alla fall. Jag fick arbeta med mig själv för att kunna släppa rädslan, sluta måla upp bilder i mitt inre för vad som skulle kunna hända ifall hon skulle få ett bakslag. Nu har det gått tre veckor. Vi pratar i telefon varje dag och jag hör att hon mår ganska bra. Hon trivs med att ta en dag i sänder, sköta sig själv och hon har sin handlingsplan med sig hela tiden. En gång har hon mått dåligt under den här tiden, då tillät hon sig att gå in i känslan och känna hur det kändes i stället för att som förut fly och skada sig. Då går ångesten över och hon kan känna sig stolt över att ha klarat av det på egen hand. Så i stället för att vara rädd beundrar jag hennes framsteg och stöttar henne för alla positiva framsteg.
Tidigare har vi som föräldrar gått efter och rättat till mycket av det som hon har ställt till med för sig själv. Numera håller vi oss mera på avstånd och iakttar lugnt hur hon i sin egen takt klarar av att ta sina första staplande steg mot det liv som hon drömmer om. Hon vet att vi älskar henne och att vi alltid kommer att finnas till hands för henne. Att under så lång tid leva med en dotter som inte fått den hjälp hon har behövt tidigare har varit påfrestande för vår relation som föräldrar. Idag börjar vi kunna slappna av och tillåta oss att tänka på oss själva och vårda vår relation. Det har krisat men idag har vi det gott och har lärt oss enormt mycket tack vare vår dotter.
1 kommentar:
Att vara anhörig till någon som självskadar är kanske på många sätt likt att vara medberoende till någon som missbrukar? Man vet inte riktigt hur man själv mår förrän man kommit hem och hört hur den andra mår... Det låter verkligen som att ni alla har behövt jobba mycket med er själva för att ta er igenom det här. Värdefullt att få läsa ditt inlägg!
Skicka en kommentar