fredag 31 juli 2009

Ätstörning, men inte anorexi. Del 3

Tema: Ätstörning, men inte anorexi
Del: 3
Skribent
: Pia Ejeklint
Redaktör: Åsa Pehrsson



Jag var alltid hon. Hon som hade någon form av ätstörning och osund relation till mat men nej, jag hade inte anorexi och jag hade inte bulimi. Jag var bara ätstörd. Störd.

På barnpsyk var måltiderna det värsta jag visste för det innebar att jag var tvungen att sitta brevid fyra eller fem anorektiska tjejer som var något år yngre än mig och jag kände mig alltid lika misslyckas för de hade ju anorexi och jag var bara ätstörd, om ens det. Jag pillade inte i maten på samma sätt som de gjorde och jag tuggade inte som dem, svalde inte som dem. Men jag kände förmodligen som dem. Ångesten över att behöva stoppa någonting i munnen, tugga och svälja. Framförallt så var jag inte lika smal som dem, man kunde inte se på mig att jag var ätstörd medan deras kroppar skrek om anorexi.
Jag var bara ätstörd och kunde sluta äta då och då för jag hade ju inte anorexi så det fanns ingen större oro kring att jag skulle tyna bort men jag ville att någon skulle oroa sig för det, jag ville vara precis som de där andra tjejerna kring matbordet på barnpsyk, jag ville inte vara bara ätstörd för det kändes någonstans som att det inte räckte.

Men måste man ha anorexi för att ha ett osunt förhållande till mat eller drabbas av ångest när det handlar om att äta, tugga och svälja? Nej. Jag upplever att man som ”bara” ätstörd kan må precis lika dåligt i sin ångest som någon med anorexi, eller bulimi för sjukdomen sitter egentligen inte i vikten utan i huvudet.
Ångesten sitter inte i diagnosen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hade också diagnosen Ätstörning UNS. Kändes väldigt misslyckat. Jag var normalviktig i en behandlingsgrupp med supersmala anorektiker.

Anonym sa...

Denna kommentar skulle till inlägget under som skrev om ätstörning Uns...