Omsorg om den som inte är redo att kämpa för det friska

Under hösten 2014 fanns min teckning med på Psykeveckan i Örnsköldsvik och temat var "Dialog i mötet". Min teckning handlar om hur man på ytan kan le och skratta, säga att allting är bra och avsäga sig hjälp gång på gång, fast man inombords gråter och förtvivlat vill bli räddad.

Det finns mycket att skriva om i det ämnet och jag kommer säkert att återkomma till det senare också. Men det jag tänker mest på just nu är alla de där åren då jag gång på gång gick på de inbokade träffarna med diverse kuratorer, sjuksköterskor, psykiatriker och psykologer bara för att gång på gång bli besviken. Jag var långt ifrån redo att lämna min ”trygga” sjuka identitet som självskadare med diverse psykiska besvär, som ångest och depression. Men ändå hoppades jag varje gång att de skulle kunna få det att kännas bättre, att de ändå skulle kunna hjälpa mig på något vis fast jag sa nej till alla förslag.

Jag minns att jag någon gång, under alla de där timmarna lyckades formulera varför jag ändå gick dit varje gång. Jag tror att min samtalskontakt på psykiatrin då visste att jag inte var motiverad att kämpa för att bli frisk. Den här gången frågade h*n mig hur jag skulle göra med någon som inte ville blir frisk. Jag sa då att man kan vilja bli sedd och vilja att någon tag hand om en, fast utan att nödvändigtvis bli frisk. Det kan vara skönt att bara bli ompysslad när man är sjuk. Kanske är det tillfällig omsorg man behöver tills man känner sig redo att kämpa för det friska, det är värt mycket att bara ha någon som lyssnar och bryr sig.

Den första tiden när jag mådde dåligt så tror jag att jag ville ha hjälp och strävade efter att bli frisk. Men någonting gick fel. Den hjälp jag behövde kom alldeles för sent eller inte alls. Och på något vis så vände jag hjälpen och det friska ryggen. Jag ville inte ha med dem att göra, jag blev rädd för allt det som kunde göra mig bättre och jag slutade försöka. Ingenting var ändå tillräckligt, ingenting var rätt och jag orkade inte bära det tunga ansvaret att hitta det som hjälpte mig och göra allting själv. Kanske hade jag inte behövt göra allting själv, men det var så det kändes. Jag ville fortfarande bli räddad, det tror jag att alla vill bli. Men successivt slutade jag hoppas. Dessutom var det friska för mig då fyllt med krav, måsten, borden och saker som jag kände att jag inte klarade av. Jag ville må bra, men för mig så innebar friskheten att bli vuxen, självständig och duktig och det orkade jag inte.

Det är viktigt att tillägga att jag så småningom kände jag mig mer och mer redo och motiverad att bli frisk. Eftersom tiden gick så kom mer och mer friskt in i mitt liv, och för att få de friska beståndsdelarna som började lysa upp min tillvaro så kunde jag inte fortsätta sträva mot det sjuka. Jag har även med tiden insett att man kan få ta små steg i taget i sin egen takt, man behöver inte bli superduktig och klara av allting på en gång. Dessutom är det friska inte bara fylld med krav, det är definitivt värt att satsa på det friska för man får så mycket fint också! Idag har jag fått tillbaka hoppet och tror på räddning för alla, inklusive mig själv!

- Jenny, Shedoskribent