tisdag 30 december 2014

Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året

Jag tänkte ta tillfället i akt detta första inlägg här och skriva om någonting som just nu närmar sig med stormsteg. Någonting som alltid är för nära men samtidigt alldeles för långt bort. Någonting som lovar nystart men som också kan vara slutet för någonting annat. Någonting som skapar hopp, men också krav. Detta någonting som är slutet på ett år och starten för ett annat. Jag tänker helt enkelt skriva lite om nyår. 

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången nyårsafton skapade en känsla av obehag i mig, men jag kommer ihåg att jag kände mig ensam, misslyckad och pressad av de krav som ställdes på att man skulle skratta, sjunga och vråla in det nya året. Det skulle skrivas nyårslöften, ätas god trerättersmiddag och tändas raketer. Allting skulle genast bli så nytt, så bra, så öppet för en förändring och jag hängde aldrig riktigt med. Jag ville inte fira, jag ville inte vara glad. För jag visste att det bara var ännu mer löften som inte skulle bli av, fler misslyckanden, fler tecken på att jag inte passade in och fler tecken på att jag inte tyckte om livet på samma sätt som andra.

Under de åren mitt liv bestod av ätstörningar och depressioner (men även flera år innan), så fick jag alltid en knut i magen varje gång december knackade på dörren. Inte bara för att julen bidrog till diverse svårigheter, utan för att december betydde slutet av ännu ett år. Ännu ett år av ångest, ambivalens och saker jag missat. Ännu ett år som skulle fyllas med självhat, bortkastad tid och ett liv som jag ändå inte ville fortsätta leva. December, med dess mörker och dess överdrivna juldekorering, bjällerklang och julklappsstress, var svår och kunde jag så skulle jag ha gått i ide fram tills att solen och våren dök upp igen. 

Sakta men säkert har jag dock under åren lärt mig att hantera att nyårsafton inte behöver vara så som jag så länge inbillat mig själv att det borde vara. Det behöver inte vara glitter och glamour, fyrverkerier och champagne. Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året. Jag får visserligen fortfarande en liten knut i magen när december närmar sig, men jag kan slå bort tankarna om att jag inte har gjort tillräckligt, att jag inte uppfyllt tillräckligt med drömmar. För vad är det egentligen som är så speciellt? Vad är det som är så annorlunda mot alla andra 364 dagar på året? Egentligen? 

Så i år säger jag såhär, till mig själv och till er andra där ute som känner igen er i mina ord; det är okej att den trettioförsta december inte är annorlunda än alla andra dagar. Det är okej att låta det vara en vardag och det är okej att göra absolut ingenting. Och det här med nyårslöften; kan vi inte bara säga att 2015 blir ett år då vi ger oss själva en extra klapp på axeln och försöker komma ihåg vem som faktiskt spelar huvudrollen i våra liv, vem som egentligen betyder allra mest? Jag tänker då göra det, och jag hoppas verkligen att ni följer med. 

Var rädda om er, och god vardag!
- Malin, Shedoskribent.

1 kommentar:

Anonym sa...

Mycket fint skrivet. Tidigare brukade jag oxå känna att det gångna året inte var annat än ännu ett misslyckat år i mitt liv. Så, tack för dina påminnelser!!