Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året

Jag tänkte ta tillfället i akt detta första inlägg här och skriva om någonting som just nu närmar sig med stormsteg. Någonting som alltid är för nära men samtidigt alldeles för långt bort. Någonting som lovar nystart men som också kan vara slutet för någonting annat. Någonting som skapar hopp, men också krav. Detta någonting som är slutet på ett år och starten för ett annat. Jag tänker helt enkelt skriva lite om nyår. 

Jag kommer inte riktigt ihåg första gången nyårsafton skapade en känsla av obehag i mig, men jag kommer ihåg att jag kände mig ensam, misslyckad och pressad av de krav som ställdes på att man skulle skratta, sjunga och vråla in det nya året. Det skulle skrivas nyårslöften, ätas god trerättersmiddag och tändas raketer. Allting skulle genast bli så nytt, så bra, så öppet för en förändring och jag hängde aldrig riktigt med. Jag ville inte fira, jag ville inte vara glad. För jag visste att det bara var ännu mer löften som inte skulle bli av, fler misslyckanden, fler tecken på att jag inte passade in och fler tecken på att jag inte tyckte om livet på samma sätt som andra.

Under de åren mitt liv bestod av ätstörningar och depressioner (men även flera år innan), så fick jag alltid en knut i magen varje gång december knackade på dörren. Inte bara för att julen bidrog till diverse svårigheter, utan för att december betydde slutet av ännu ett år. Ännu ett år av ångest, ambivalens och saker jag missat. Ännu ett år som skulle fyllas med självhat, bortkastad tid och ett liv som jag ändå inte ville fortsätta leva. December, med dess mörker och dess överdrivna juldekorering, bjällerklang och julklappsstress, var svår och kunde jag så skulle jag ha gått i ide fram tills att solen och våren dök upp igen. 

Sakta men säkert har jag dock under åren lärt mig att hantera att nyårsafton inte behöver vara så som jag så länge inbillat mig själv att det borde vara. Det behöver inte vara glitter och glamour, fyrverkerier och champagne. Det behöver inte vara nyårslöften och glimmande återberättelser om det gångna året. Jag får visserligen fortfarande en liten knut i magen när december närmar sig, men jag kan slå bort tankarna om att jag inte har gjort tillräckligt, att jag inte uppfyllt tillräckligt med drömmar. För vad är det egentligen som är så speciellt? Vad är det som är så annorlunda mot alla andra 364 dagar på året? Egentligen? 

Så i år säger jag såhär, till mig själv och till er andra där ute som känner igen er i mina ord; det är okej att den trettioförsta december inte är annorlunda än alla andra dagar. Det är okej att låta det vara en vardag och det är okej att göra absolut ingenting. Och det här med nyårslöften; kan vi inte bara säga att 2015 blir ett år då vi ger oss själva en extra klapp på axeln och försöker komma ihåg vem som faktiskt spelar huvudrollen i våra liv, vem som egentligen betyder allra mest? Jag tänker då göra det, och jag hoppas verkligen att ni följer med. 

Var rädda om er, och god vardag!

- Malin, Shedoskribent.

Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.

”Du kommer göra fel. Men du kommer också göra rätt.” Var ord som fick mig att fundera på misstag. Det går inte att gå igenom livet och vara så rädd för att vara och göra misstag att vi inte vågar chansa, för då har vi misslyckats med att leva. Det låter hårt, men livet handlar om att falla sju gånger och resa sig upp åtta. Vi gör alla fel och det är upp till oss var och en att själva fundera på hur vi ska bemöta våra fel och brister.

Hur vi reagerar på misstag beror på hur vi själva mår, vilka förväntningar vi tror att andra har på att vi ska ta ansvar i olika situationer och vilka krav vi har på oss själva. I ett samhälle som främjar förminskande och tanken att ”inte ska väl jag ta plats” är det lättare att trycka ner sig själv av alla de tusen små och stora saker som blir fel, än att få stöd att ibland låta det som blivit fel bero. Vi kan inte ändra på det som har hänt, vi kan bara försöka att inte göra om det igen (men ofta är det precis vad vi gör i alla fall).

Oavsett om misstagen skadade oss själva eller någon annan tror jag mycket på att säga förlåt (även om det kan vara det svåraste som finns), visa att vi tar ansvar och lita på att vi kommer klara av den situationen igen (eller inte, men då provar vi igen och igen, tills vi faktiskt klarat det). Det är lika viktigt att säga förlåt till oss själva, som till andra. I oss själva kan vi hitta så mycket tillit om vi bara ger oss chansen. Tänk dig ett barn som slutat längta efter julafton och födelsedagar eftersom det ändå bara blir besviket för att mamma eller pappa inte kommer vara där, kommer dricka för mycket eller bråka hela kvällen. Behandlar vi oss själva på samma sätt slutar vi till slut att hoppas och tro på det vackra i livet. Genom att släppa och gå vidare kan vi låta det lilla barnet i oss andas ut och slappna av.

Vi är alla unika och hanterar våra känslor på olika sätt, det är bra, det är som det ska vara. För var och en av oss är ensam om just våra känslor och upplevelser. Ingen annan kan bestämma hur du ska känna, ingen annan har rätt att lägga ord och känslor i munnen på dig. Men om du vill, så våga vara snäll mot dig själv och ditt lilla inre barn. Testa tanken att allt inte kan vara ditt fel.

- Emma, Shedoskribent

Är avundsjuka endast negativ?

Jag ser inte avundsjuka som något negativt. Snarare är avundsjuka något att vara stolt över, iallafall om man kan använda sig av det och uttrycka det på rätt sätt. Jag ska förklara hur jag tänker.

Vi blir ju avundsjuka när en annan person har något vi inte har. Det kan vara en sak, en egenskap, en tanke, vad som helst som för oss är viktigt. Som vi kanske går och drömmer om, medvetet eller omedvetet. Jag tror att alla kan känna igen sig i avundsjuka. Ibland rycker man på axlarna när man plötsligt känner sig avundsjuk, ibland vill man nästan missunna personen som har det man är avundsjuk på. Att känna så är i sig inget problem så länge man inte går till handling eller att lidandet blir onödigt stort för en själv. Det är då det är viktigt att stanna upp, tänker jag. Ställa sig frågan vad jag är avundsjuk på och sätta det i relation till sina egna värderingar och mål. Är detta något jag skulle vilja ha för att kunna nå det jag vill? Behöver jag den nyaste bilen? Vad säger en ny bil om mig som värde? Är det viktigt för mig just nu med en ny bil, eller finns det viktigare saker i mitt liv just nu? Om jag besatt den där egenskapen, skulle det innebära att jag kunde nå mina mål lättare då? Skulle den där tanken förändra något för att jag ska nå det jag vill? För att kunna göra detta är det ju såklart bra om man vet sina värderingar och mål. Kanske vet man inte det, kanske finns inget detaljerat? Huvudsaken är att man vet på ett ungefär – typ är det ok att slåss eller inte? Gillar jag hårdrock eller jazz? Tycker jag om blodpudding? Det gör att du kan ta ställning, tillsammans med visshet, huruvida du ska agera på avundsjuka.

Jag tänker att svarar man ja på frågorna kring avundsjuka – är det så att en ny bil trots allt är det absolut viktigaste just nu – gläd dig åt personen som gjorde dig avundsjuk och köp själv en ny bil, är det så att egenskapen den andra personen besitter något du också skulle vilja ha och är viktig för dig, jobba för det, använd personen för att lära dig det den personen kan och som inte du kan. (Med all sannolikhet har du andra egenskaper som den personen skulle vilja ha, så att vilja ha något som en annan har betyder inte att den personen är bättre än du.) Är det så att du svarar nej på frågorna kring avundsjuka, gläd dig åt personen som skapade avundsjukan och släpp det. Påminn dig om att du tagit beslut om att det inte var det viktigaste för dig just nu och att du inte är sämre för det.

Tycker ni fortfarande att avundsjuka är enbart negativ?

-Johanna, shedoskribent