söndag 30 november 2014

Känslor från en mamma

Idag ska ni få läsa ett berörande inlägg som är skrivet för ett par veckor sedan av Sanna, shedoskribent och även en av föreningens lokalrepresentanter.

"Så sitter jag här igen med det dåliga samvetet, jag är sjuk och kan inte åka de 8 milen enkel resa till avdelningen där min dotter vistats sedan i mars. Hon säger att hon förstår men jag vet att hon känner sig ensam och vill ha besök. Såklart. Jag förbannar för hundrade gången det faktum att den slutna vården för barn och ungdomar centraliserats och att det bara finns 11 vårdplatser i Malmö för hela Skåne. Dels för att det blir oerhört långt för oss som bor i mellan och norra Skåne och det tar en halv dag i anspråk bara för själva resandet för oss med flera eller små barn som inte kan ligga inne med det sjuka barnet.

Men vad värre är, är att det endast finns 11 platser till ett så stort landskap som Skåne som dessutom rymmer Sveriges tredje största stad. Det innebär i praktiken att man tvingas välja ut vilka patienter som ska få vård även om behoven är i stort sett lika stora. Personalen gör vad de kan med de resurser de har, men det måste ju upp på riksdagsnivå för att det ska ske en förändring.

Hur kan vi låta våra barn och ungdomar genomlida detta helvete som det innebär att ha en akut psykisk sjukdom. Hur kan 50% av våra ungdomar någon gång ha självskadat och hur klarar man som förälder att tackla detta i längden? Det är saker jag funderar på just nu medan jag saknar min älskade flicka och önskar inget högre än att hon ska få må bra igen."

4 kommentarer:

cajsawarg sa...

Min flicka har självskadat sedan åtta nio år tillbaka och det är ett helvete som förälder att följa den berg och dalbana det innebär att ha ett barn som är självdestruktiv. Vi hoppas, vi tvivlar, vi gråter, vi förbannar och sliter vårt hår i förtvivlan. Kram från en annan mamma!

ThereseC sa...

Det måste vara hemskt att vara anhörig och stå vid sidan av att se på. När jag själv var sjuk var det väldigt jobbigt för mina föräldrar, kanske mest för min mamma eftersom vi hade så svårt i vår relation dessutom. Det är först nu efteråt när jag mår mycket bättre och har slutat självskada som jag har börjat höra berättelser från andra föräldrar som jag har förstått vilket känslomässigt helvete min föräldrar måste gått igenom. Det är verkligen starkt av alla er föräldrar att orka finnas där för era barn och fortsätta kämpa .
Rosor och Kärlek till er!
Kram Therese

Bianca Andersson sa...

Styrka till dig och din familj!

Gelica angelica sa...

Hej!
Jag vet inte vad jag ska säga. Men du är en underbar mamma som funnits där hos din dotters sida under lång tid. Själv har jag haft mitt självskadebeteende i 5-6 år.
Och som dotter själv har jag varit oerhört tacksam och glad att min mamma stått vid min sida.
Du får aldrig tänka som att du är i vägen. Som självskadare är man väldigt tacksam att ha någon vid sin sida fast än man ibland inte lever i verkligheten när insidan smärtar och skadandet tar fart.
Men jag vil verkligen TACKA ALLA MAMMOR SOM FINNS VID SINA BARNS SIDOR.
Många i sin närhet förstår inte varför man skadar sig, men ni mammor och även pappor är otroliga som finns där fast än det kan vara frustrerande och jobbigt. KRAM! på dig och resten av alla föräldrar. //Från skribenten Angelica Lindén