Välkommen Sanna till SHEDO:s blogg!

Idag ska ni få läsa om Sanna som är en av våra nya skribenter! Vi på SHEDO är jätteglada över att också få in och dela anhörigperspektivet. Vi vet att det är ett viktigt ämne och att alla drabbas av psykisk ohälsa - både den som mår dåligt eller är sjuk, men också de anhöriga.

Hej och stort tack för förtroendet att bli skribent för Shedo! Jag heter Sanna, är 41 år och har tre fantastiska barn. Två stora flickor på 16 och 18 år och en liten sladdis på 3 år. De stora flickornas pappa gick bort för åtta år sedan och på den tiden, trots att det inte är så länge sen, fanns det inga sorgebearbetningsgrupper som ju nu ploppat upp som svampar ur jorden så det är fortfarande som ett öppet sår för oss alla när man tänker på det. 

Men så träffade jag min nuvarande sambo för fem år sen och även om ingen människa kan ersätta någon annan någonsin så är han en pärla och klippa för oss alla och i synnerhet yngsta dotterns bästa vän. Och så föddes ju lillebror för tre år sen och han är allas vår stora glädje och han avgudar sina systrar och känslan är ömsesidig.

Men även när förutsättningarna är bra kan man bli sjuk, psykiskt likaväl som fysiskt. Det började i de yngre tonåren för 18-åringen men jag trodde då att det var en reaktion och saknad efter pappa och det gick också "över" efter ett tag. Nästa episod var i 15-års åldern då hon började skada sig själv. Vi hade en ganska kort kontakt med BUP då men dottern har idag medgett att det handlade mycket om tonårstrots och uppmärksamhet och är inte i närheten av hur hon har det idag. Man misstänker nu en "borderline" personlighetsstörning vilket innebär stora förändringar i måendet och hon kan pendla ordentligt flera gånger på en dag eller t.o.m en timme. Detta kom i våras och vi antog först att det var en reaktion på hennes lillasyster som mått dåligt, självskadar och är suicidal sedan ett år tillbaka. Detta har lett till att hon (lillasyster) varit inlagd på BUP:s slutenvård sedan den 5 mars och är fortfarande inskriven då kvarnarna maler otroligt långsamt i detta fallet. 

Så min erfarenhet är inte lång men intensiv och jag är den första att erkänna att jag tyckte att "ryck upp er, vem mår inte dåligt ibland" i början, innan jag med mycket duktiga läkares hjälp verkligen insåg att det kan man inte när den psykiska smärtan är så stor att man inte kan hantera den utan man vill bara bort från detta och just där och då känns döden som enda alternativ. Jag är också den första att erkänna att det är en oerhört svår, maktlös situation man som anhörig befinner sig i men det finns inte i min värld att jag skulle ge upp på dessa fina, omtänksamma, duktiga, älskade barn! 

Jag förstår att det kan bli en lång resa men det ger mig mycket hopp att läsa tex Johannas och andra tjejer och killars inlägg som idag lever friska, sunda och lyckliga liv. Det finns liksom inget annat än att mina tjejer också ska vara där en dag. De liksom alla ni andra som har svårt att se det idag. ♥