Skribent: Jessica Andersson
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Hur tycker du man ska bemöta självskadebeteende och ätstörningar?
Redaktör: Jessica Andersson
Nu har vi pratat i veckan om att bemöta självskadebeteende. Sista dagen för veckans tema vill jag också prata om hur man på bästa sätt kan bemöta ätstörningar. Det som glädjer mig är att det i dag finns en hel del information och tips om hur man som närstående borde bemöta någon som har ett komplicerat förhållande till mat. Frisk & Fri - Riksföreningen för ätstörningar har en bra sida för närstående där de ger konkreta tips, har mentorer som kan hjälpa till, anhöriggrupper och dessutom en bok "En närståendes handbok". Allt detta hittar ni här.
Hemsidan ätstörning.se har också mycket information och tips, både om ätstörningar generellt, behandling men också det viktiga bemötandet. Här hittar ni mer information om det.
Hur vill man då som sjuk bli bemött? Det är såklart högst individuellt. Men jag tänkte berätta vad jag tycker har varit bra i det bemötandet som jag har fått.
Först och främst så upplever jag att det har funnits ett bättre bemötande för min tidigare ätstörning, än mitt tidigare självskadebeteende. Jag har fått känslan och uppfattningen om att det är mer accepterat, både i samhället och inom vården, att ha en ätstörning - än att skada sig själv genom att till exempel skära sig. Jag har träffat på människor som har sagt "Men vad jobbig du är. Ät bara". Men i det stora hela har jag fått mer konkret hjälp och bättre stöd för mina ätstörningar än mitt självskadebeteende.
Det finaste har ändå varit hur min syster och hennes man hanterade min anorexia. Det var sommaren 2012 och jag var väldigt sjuk. Levde i min egna värld och stängde ute alla i min närhet. Jag ljög. Hela tiden ljög jag. Om vikten, träningen, maten. Jag ville inte träffa någon, bara vara ensam och ifred med mitt mående, min ångest, min viktnedgång. Men min syster och hennes man vågade göra det som ingen annan vågade. Många gick på tå runt mig och min sjukdom, men aldrig min syster och min svåger.
De ringde ofta. Frågade om vi skulle ses. Mest handlade det om att de ville se till att jag åt någonting. Jag sa alltid nej. "Jag är inte hemma", "Jag hinner inte, "Jag har precis ätit middag". Lögnerna var större än vad sanningen var. Men min syster och min svåger såg igenom mig. De dök upp i min lägenhet. Tog med mig ner till bilen och körde mig hem till dem. La upp mat till mig, såg till att jag åt. De fanns där, kramade mig och vägrade se mig gå under totalt. Jag hatade dem då. Jag var så arg, så ledsen, så ångestfylld. Jag upplevde det som kaos och totalt fruktansvärt.
Idag är jag frisk och ytterst tacksam. Och stolt. Jag är så otroligt stolt över dem som vågade. Som inte tittade bort. Ibland är det lättare att blunda, och även om jag mitt i min sjukdom hade önskat att de hade gjort det - så är det ett svek. Att låtsas som att man inte ser. Det är nog det som har gjort mest ont om jag tänker på hur jag har blivit bemött av samhället och vården, både för ätstörningar och självskadebeteende. Dem som har sett - men varit tysta. Blundat och låtsats som ingenting.
Jag minns en gång för många år sedan när jag var på vårdcentralen och skulle ta blodprover. Då skar jag mig i armarna och hade sådan ångest för att dra upp tröjan och få nålen i armvecket. Jag var så rädd för vad sjuksköterskan skulle säga och jag föreställde mig allt möjligt. När blodprovet var klart gick jag därifrån med tårar i ögonen. Inte för vad sjuksköterskan hade sagt - utan vad hon inte hade sagt. Hon tittade, men hon sa ingenting. Jag var ett barn som gjorde mig själv illa, och hon var tyst. Det är det som är sveket.
Hur vill man då som sjuk bli bemött? Det är såklart högst individuellt. Men jag tänkte berätta vad jag tycker har varit bra i det bemötandet som jag har fått.
Först och främst så upplever jag att det har funnits ett bättre bemötande för min tidigare ätstörning, än mitt tidigare självskadebeteende. Jag har fått känslan och uppfattningen om att det är mer accepterat, både i samhället och inom vården, att ha en ätstörning - än att skada sig själv genom att till exempel skära sig. Jag har träffat på människor som har sagt "Men vad jobbig du är. Ät bara". Men i det stora hela har jag fått mer konkret hjälp och bättre stöd för mina ätstörningar än mitt självskadebeteende.
Det finaste har ändå varit hur min syster och hennes man hanterade min anorexia. Det var sommaren 2012 och jag var väldigt sjuk. Levde i min egna värld och stängde ute alla i min närhet. Jag ljög. Hela tiden ljög jag. Om vikten, träningen, maten. Jag ville inte träffa någon, bara vara ensam och ifred med mitt mående, min ångest, min viktnedgång. Men min syster och hennes man vågade göra det som ingen annan vågade. Många gick på tå runt mig och min sjukdom, men aldrig min syster och min svåger.
De ringde ofta. Frågade om vi skulle ses. Mest handlade det om att de ville se till att jag åt någonting. Jag sa alltid nej. "Jag är inte hemma", "Jag hinner inte, "Jag har precis ätit middag". Lögnerna var större än vad sanningen var. Men min syster och min svåger såg igenom mig. De dök upp i min lägenhet. Tog med mig ner till bilen och körde mig hem till dem. La upp mat till mig, såg till att jag åt. De fanns där, kramade mig och vägrade se mig gå under totalt. Jag hatade dem då. Jag var så arg, så ledsen, så ångestfylld. Jag upplevde det som kaos och totalt fruktansvärt.
Idag är jag frisk och ytterst tacksam. Och stolt. Jag är så otroligt stolt över dem som vågade. Som inte tittade bort. Ibland är det lättare att blunda, och även om jag mitt i min sjukdom hade önskat att de hade gjort det - så är det ett svek. Att låtsas som att man inte ser. Det är nog det som har gjort mest ont om jag tänker på hur jag har blivit bemött av samhället och vården, både för ätstörningar och självskadebeteende. Dem som har sett - men varit tysta. Blundat och låtsats som ingenting.
Jag minns en gång för många år sedan när jag var på vårdcentralen och skulle ta blodprover. Då skar jag mig i armarna och hade sådan ångest för att dra upp tröjan och få nålen i armvecket. Jag var så rädd för vad sjuksköterskan skulle säga och jag föreställde mig allt möjligt. När blodprovet var klart gick jag därifrån med tårar i ögonen. Inte för vad sjuksköterskan hade sagt - utan vad hon inte hade sagt. Hon tittade, men hon sa ingenting. Jag var ett barn som gjorde mig själv illa, och hon var tyst. Det är det som är sveket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar