Balans.

Skribent: Diana Gimling
  Tema: Balans
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag har lyckats vända mitt liv; gått från en ständig berg-o-dalbana, självskadebeteende, ätstörningar, sjukskrivningar, inläggningar osv. till att må ganska bra och att ta hand om mig själv. Jag lever ett bra liv nu, ett ganska hektiskt men bra liv: Jag jobbar heltid, går i DBT, repar musikal i en annan stad, dansar två gånger i veckan och pluggar inför fem stora prov som skulle kunna ersätta min avbrutna gymnasieutbildning. Det dyker ofta upp auditions, inspelningsdagar och i och med två stora skådespelarprojekt jag har på gång blir det oändligt mycket pappersarbete. Utöver det har jag såklart vänner och familj som ska hinnas med.

För att orka, för att inte falla tillbaka i mina gamla problem utan lyckas hålla balans mitt i all stress måste jag ta hand om mina sårbarheter. Jag måste äta bra och regelbundet – det är en överenskommelse jag har med mig själv: om jag börjar mixtra med maten igen måste jag dra ner på aktiviteterna.

Jag måste passa på att vila och sova när jag har möjlighet. Lediga kvällar är det inte ovanligt att jag går och lägger mig redan vid halv nio-nio för att orka nästa dag. På tågresorna till och från rep/auditions/inspelningar sover jag nästan alltid. Om jag har en ledig helgförmiddag sover jag tills jag vaknar av mig själv, ger mig själv tillåtelse att ligga och dra mig tills jag känner för att gå upp. 

Medveten närvaro är också nödvändigt för att jag ska kunna hålla balansen. När jag jobbar så jobbar jag – allt annat får helt enkelt vänta till senare. När jag dansar så dansar jag. När jag repar så repar jag. Precis på samma sätt tänker jag när jag är ledig: ”Nu ligger jag nedbäddad framför TVn och ja det finns en del saker jag skulle kunna göra men det kan vänta till sen – nu är jag ledig”.

Det viktigaste av allt är att omge mig med människor som tycker om mig för den jag är – inte det jag gör. Människor som ibland får påminna mig om att min hälsa faktiskt går före mina prestationer. Jag behöver fortfarande bli påmind om att det faktiskt är okej att säga nej och att ställa in när man verkligen inte orkar. Jag har varken tid eller ork för vilda fester eller galna utekvällar – när jag är ledig behöver jag vila. Ibland i sällskap av en fin vän och ibland behöver jag vara helt ensam: bara få vara. Det är okej, det är så jag är och att veta det – att kunna känna av var min gräns går, hur mycket just jag orkar - gör att jag kan hålla balansen trots att mitt liv plötsligt har blivit så hektiskt.