Anhörig: att vara sig själv.

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Anhörig
 Redaktör: Johanna Hildingsson

När jag mött anhöriga till personer med psykisk ohälsa får jag ofta frågor kring hur de kan hjälpa den personen som mår dåligt. Hur kan de stötta? Vad ska de göra?

Det är stora och väldigt svåra frågor som jag inte kan svara på, eftersom alla är olika och jag vet bara vad jag skulle behövt, vad som fungerade för mig och vad jag tror skulle hjälpa, utifrån mitt perspektiv. En vän sa en gång till mig, att hon ofta funderade på hur hon kunde hjälpa mig men att hon nu kan se att hon hjälper mest då hon är sig själv och beter sig som hon alltid gör. Det håller jag fullständigt med om. Jag tror det är viktigt att de som finns runt omkring gör mest nytta om de ”bara” är vän, mamma, pappa eller syskon och inte går in i någon terapeutroll. Så här i efterhand kan jag se att mina närmsta vänner gjorde just det här, de var som vanligt men tog även hänsyn till när jag inte orkade följa med på saker eller när jag behövde deras stöd. Jag tror det gav mig ett friskt perspektiv på livet som jag kunde använda mig av när jag bestämde mig att bli fri från självskadebeteende, ätstörningar och ångest.

Källa: Google

Under de åren jag mådde som sämst tog mina föräldrar den krigande rollen, såg till att jag fick hjälp, ringde samtal och la sig i min behandling, vilket jag är väldigt tacksam för idag, trots att det var jobbigt då. De såg till att jag fick rätt hjälp, och när den kom kunde de gå tillbaka till att bara vara föräldrar. Innan dess var det dem som fick försöka hjälpa mig så mycket som möjligt, då vården brast. Idag är jag glad för att de la sig i, fortsatte att störa när jag helst ville vara själv och såg till att jag kom iväg på det jag skulle. Men jag är ännu gladare för att det är över, och att de numera bara är mina föräldrar.

När jag fick rätt sorts behandling så träffade jag även min pojkvän, jag var långt ifrån stabil och jag trodde nog inte att han skulle orka stanna kvar hos mig. Men det gjorde han. Även han var sig själv, trots att han i början var väldigt beskyddande och orolig (självklart att man blir det om någon mår kasst!). Ju bättre jag mådde, och ju mer jag tog till mig av behandlingen desto mer gick han mot att vara mindre beskyddande. Att han inte straffade mig, gullade eller la något som helst fokus på mina självskador ser jag som ett stort plus. Det som var gjort var gjort, nu ser vi till att det inte händer igen. Det fick mig att ännu mer vilja bli kvitt beteendet, och när jag inte orkade kämpa för mig själv kunde jag kämpa för honom. Idag har vi vart sambos i snart 4 år och han kommer för alltid vara min hjälte.

Tack till alla er som vart delaktiga i att jag är där jag är idag. Ni vet vilka ni är.

Varma hälsningar

Johanna

Ps!

Är du själv anhörig och vill berätta hur det är? Eller vill du säga något till dina anhöriga? Maila till blogg@shedo.se och dela med dig om dina tankar kring anhöriga.