Att inte passa in i ett diagnossystem

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Diagnoser inom psykiatrin
 Redaktör: Jessica Andersson

Någonstans mellan diagnoser tappades jag bort. Inte av mig själv, utan av vården. Vården har alltid bara jobbat med mina symptom, inte med huvudproblemet. Om varför jag reagerar som jag gör, varför jag har skadat mig själv, varför jag vägrade att äta. När självskadorna var som värst fick jag börja i en DBT-behandling. Det gick ganska bra enligt vården, jag slutade att skära mig för en period. Istället började jag att svälta. I samma veva som vården fick reda på det var det dags för mig att lämna mottagningen. Jag var färdigbehandlad mot mina självskador. Jag protesterade. Jag åt ju knappt, vadå färdigbehandlad? Jag fick svaret att mottagningen inte jobbade med ätstörningar. De tog heller inget ansvar i att remittera mig vidare. Så jag gick hem bland höstlöven och tänkte, att nu är jag frisk.

Men jag blev sjukare. Smalare. Anorexia kallades det tydligen. Jag blev inlagd på sjukhus i fem månader. Fick hjälp med min ätstörning, gick upp i vikt, kunde äta utan större ångest. Då var det dags för mig att lämna både slutenvården och dagvården som jag hade varit på. Egentligen brukar man som patient få möjlighet att gå på öppenvården en längre period för att undvika att ramla tillbaka i ätstörningsträsket. Men jag fick inte, för jag hade får många andra problem. På ätstörningsavdelningen hade jag börjat skära mig igen, men nu var jag utskriven och enligt dem kunde de inte hjälpa mig längre. Tack och lov så remitterade de vidare mig. Till ett ställe som inte ville ta emot mig. Av anledningen att jag inte hade en stabil öppenvårdskontakt då jag legat på sjukhus under en lång period. Istället skickade de remissen vidare till allmänpsykiatrin. Under tiden jag väntade på den remissen blev jag sjuk i anorexia igen. När jag slutligen fick komma till allmänpsykiatrin så kunde de ingenting om ätstörningar och ansåg att jag skulle tillbaka till ätstörningsenheten igen. Men de ville inte ta emot mig. För att jag hade flera diagnoser. För att allmänpsykiatrin tydligen skulle vara det bästa stället för mig då jag hade många diagnoser. Det slutade med att jag inte fick någon hjälp alls, från någon.

Mitt i det här kaoset så insåg jag att alla vårdenheter bara tittade på mina diagnoser och symptom. De såg aldrig mig, vem jag var, hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde. Utan jag blev bara en rad med diagnoser där tillslut ingen ville ta ansvar. För att jag passade inte in på någon vårdenhet. Därför blev jag själv med allt det som gjorde så ont. Så ensam att det var nära att kosta mig livet.

Tillslut fick jag komma till ett behandlingshem på egen begäran. Inte för att någon annan ville hjälpa mig, utan för att jag ville hjälpa mig själv. Här har det inte varit några problem alls med att ha olika diagnoser, olika problem. Äntligen har jag fått börja jobba med mig själv på riktigt, tagit tag i huvudproblemet, inte bara hur smärtan visar sig som symptom. Att psykiatrin inte kunde räkna ut att ätstörningen och självskadebeteendet kanske egentligen hörde ihop är konstigt. Det handlade egentligen om samma känslor, bara att det visade sig på olika sätt. Men jag stämde inte in i deras diagnossystem och därför fick jag heller ingen hjälp.

Men idag är det bättre tack och lov. För att jag får stöd från behandlingspedagoger som ser mig, tror på mig. Vi pratar väldigt sällan om diagnoser. För det är inte viktigt i mitt sammanhang just nu. Det viktiga är hur jag mår, tänker, reagerar. Det viktiga är inte vad som står på pappret.