På god väg ut ur tunneln.

Skribent: Pia Ejeklint
 Tema: Fritt!
 Redaktör: Johanna Hildingsson

Jag fyller 26 år i år, det betyder att det är 10 år sedan som jag för första gången lades in på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning. Ibland känns det som att det var så nyligen men 10 år, det är ju en ganska lång tid. Det glädjer mig att se hur pass mycket bättre jag har blivit, även om det har varit en väldigt svår resa och även om jag inte ännu är helt frisk.

Under tiden på barnpsyk ökade mitt självskadebeteende. Några gånger var det riktigt nära att jag miste mitt liv. Inte i självmordsförsök, för jag ville egentligen inte dö, utan till följd av mina allvarliga självskador. Jag hade änglavakt och idag är jag tacksam för det. När jag fyllde 18 och flyttades över till vuxenpsykiatrin ökade mitt självskadebeteende ännu mer. Jag gjorde så pass mycket allvarliga självskador att jag under en period blev förd till PIVA i bältessäng och blev kvar på avdelningen i 6 månader, mestadels av tiden med extravak. Och bältessängen var dessvärre tvungen att användas ett flertal gånger till.

Jag blev skickad till behandlingshem där självskadorna fortsatte i samma utsträckning som innan. Att vi var 7 tjejer med Borderline-diagnos och självskadebeteende i samma hus slutade bara med att det blev en tävling om vem som kunde skada sig mest, allvarligast och oftast, och efter att jag hoppade från balkongen fyra meter upp och bröt foten samt fick en kotfraktur i ryggen som jag opererades för så insåg jag att jag skulle dö om jag stannade kvar på behandlingshemmet där tävlingen fortgick och jag skrev ut mig själv. Åter igen hade jag haft änglavakt för förutom milda smärtproblem i ryggen då och då så klarade jag mig bra. Det hade kunnat gå hur illa som helst.

Förutom att jag faktiskt tog mig igenom en tre-terminers utbildning på komvux där jag utbildade mig till undersköterska, gick ut med högsta betyg och höll mig helt skadefri i drygt 1 år så har mina dagar, min vardag, mitt liv sedan 10 år tillbaka handlat om självskador, sjukhusbesök, terapier, inläggningar på psyk med bältesläggningar och extravak samt ett flertal behandlingshem. Dagarna, timmarna, minutrarna har bestått av ångest, oro, sorg, ilska, hopplöshet, orkeslöshet, skuldkänslor och dålig självkänsla mm. Det har med andra ord varit, och är fortfarande, en stenhård kamp som man inte riktigt alltid kan se slutet på. Men, jag tror att det äntligen är på väg att vända nu.

Jag har varit inlagd på en slutenvårdsavdelning i drygt tre månader nu. Fick tidigare avslag när jag ansökte om ett fjärde behandlingshem och tänkte att okej, då är det kört för min del. Hoppet slocknade. Hur skulle jag klara av att bo själv hemma i min lägenhet när jag inte har klarat av det hittills? När jag alltid istället antingen hamnat på en extrasäng hemma hos mamma och pappa eller lagts in på psyk, om och om igen. Om jag inte redan hunnit självskada i min ensamhet innan dess alltså. Hur skulle jag klara av att ha en fungerande, "normal" vardag när jag så kraftigt styrs av min ångest och oro, när jag inte kan vara ensam utan att det slutar självdestruktivt och när jag inte ens tror på att jag någonsin kommer att bli frisk? För vad finns det då för anledning till att kämpa, vad finns det då för mening med att ens försöka?

Någonstans mitt i allt detta, med stöd och pepp från nära och kära började jag fundera på vad jag egentligen vill med mitt liv. Jag började också inse (och det är tungt att inse) att allt egentligen hänger på mig. Andra kan stånga sig blodiga för att hjälpa men om inte jag är med på tåget så går det inte. Jag började vara helt öppen och ärlig med hur jag kände och tänkte, slutade tänka att "de kanske tycker jag är knäpp som känner/tänker så här", höjde rösten och sa precis det som jag kände att jag behövde få ur mig. Det underlättade enormt för alla runt omkring i deras försök att förstå och i deras försök att hjälpa till. Vi gjorde ett medicinbyte som förändrade mycket, till det bättre. Jag kan plötsligt tänka klarare, tänka mer logiskt, resonera på ett klokare och vettigare sätt. Jag har fått tillbaka min koncentrationsförmåga, fått lättare att kunna behålla uppmärksamheten när det är något jag behöver fokusera på. Jag känner mig allmänt gladare och lättare till mods. Sedan har kommunen utökat mitt boendestöd från 2 timmar i veckan till 5 timmar och jag har börjat gå regelbundet hos en psykolog på öppenvården.

Efter dessa dryga tre månaderna på en sluten psykiatrisk vårdavdelning började överläkaren prata om utskrivning förra veckan och då var jag helt ärlig med hur jag kände och tänkte och sa rakt ut att de inte kunde skriva ut mig från ena dagen till den andra, att det måste finnas någon slags utslussningsplan där jag får prova på både dag- och nattpermissioner och se att jag klarar av det innan jag skrivs ut. Det var mer eller mindre ett krav från min sida och läkarna höll med om att det var en bra idé och att det förhoppningsvis dröjer innan nästa eventuella inläggning om vi ser till att sakta och stadigt slussa ut mig, istället för att huxflux bli utskriven, komma hem till någonting nytt som man inte innan provat fungerar och då riskera att kort efter utskrivningen bli tvungen att skrivas in igen.

Vi gjorde en utslussningsplan där jag först skulle åka hem på timpermission tillsammans med personal bara för att få känna hur det kändes att komma hem (och det kändes bra), där jag två dagar senare skulle åka hem själv och träffa boendestödet för att sedan för första gången på väldigt länge sova kvar hemma själv. Visst mådde jag dåligt så fort jag klev innanför dörren hemma och tankar som: "nu är du helt ensam Pia, nu kan du skada dig precis hur mycket du vill" dök upp och slet i mig ganska hårt, men genom att jag hade sällskap av en vän hela kvällen och tog en extra tablett för att kunna få sova så slutade det hela väl för när min vän gått hem så hade sömntabletten kickat in så jag gjorde mig snabbt i ordning inför natten, la mig i sängen och hann blogga lite samt prata kort med mamma på telefon innan jag däckade och sov gott hela natten. Morgonen efter hade jag boendestöd igen och återvände sedan till avdelningen som planerat. I skrivande stund är det där jag befinner mig nu och den fortsatta planeringen är att jag efter denna avdelningsnatt åker hem imorgon efter lunch för att ha ännu mer boendestöd och sedan prova på nattpermission nummer två. Imorgon kommer jag inte ha sällskap av en vän hela kvällen så jag kommer nog få brottas med mina självskadetankar. Men, jag har en hel del färdigheter att ta till för att undvika självskada och krisar det så pass att det finns risk att någonting händer så finns avdelningen, jag kan avbryta min permission och åka tillbaka. Men helt ärligt så tror jag inte att det kommer att behövas. Klarar jag av att sova hemma så har jag boendestöd på förmiddagen dagen efter och åker sen tillbaka till avdelningen för att hämta mina sista prylar och ha ett utskrivningssamtal med överläkaren.

Det känns okej att komma hem, både skönt och lite läskigt förstås. För första gången på väldigt länge har jag hopp om att det här faktiskt kan gå vägen. Jag tror på att jag med hjälp av boendestöd, psykolog, öppenvårdsläkare och så småningom sysselsättning kan få en fungerande vardag där självdestruktiviteten inte längre ska ta plats och därmed inte heller sjukhusbesök och psykinläggningar. Fast självskadorna, sjukhusbesöken och psykinläggningarna försvinner inte bara genom att man knäpper med fingrarna (tyvärr) men målet är ju att de ska minska och så småningom försvinna bort helt ur ens liv. Och jag börjar vågar tro på att det är möjligt.

Och apropå sysselsättning så ska jag om en vecka på ett "studiebesök" och träffa verksamhetschefen på ett korttidsboende för funktionshindrade barn för att prata kring om jag eventuellt ska börja arbetsträna hos dem. Vem hade kunnat tro det för bara tre månader sedan när allting kändes bäcksvart och jag trodde att jag aldrig ens skulle klara av att skrivas ut från psyk?

Det går om man vill. Lätt är det definitivt inte men hur svårt det än må kännas så blir det lättare med tiden. Ha tålamod. Våga tro på dig själv, på dina styrkor och förmågor, på dina chanser att faktiskt ta dig ur det där svåra, vad det än är för smärtsamt du befinner dig i. Jag har varit sjuk i över 10 år, skadat mig så illa att jag ett flertal gånger på riktigt kunde ha dött och jag har tappat hoppet i golvet så många gånger att jag aldrig trodde att det skulle gå att laga igen, jag har slutat tro på att det går att bli frisk och för bara tre månader sedan varit stensäker på att jag aldrig skulle kunna få ett värdigt liv. Nu har jag redan klarat av att sova ensam hemma en natt och trots kvävande destruktiva tankar klarat mig igenom permissionen utan en enda liten skråma på kroppen, jag har boendestöd 5 timmar i veckan med boendestödjare som hjälper mig att få en fungerande vardag med rutiner hemma gällande städning, tvättning, matlagning mm. En gång i veckan träffar jag min psykolog på öppenvården och någon gång i månaden eller vid behov träffar jag min öppenvårdsläkare. Och nu har jag dessutom en eventuell arbetsträning på gång. Så ja, det går att sakta men säkert ta sig ut ur den där betongtunneln, och jag tror att jag är på god väg nu.

Styrkekramar

Källa.