Självskadebeteende - i arbetslivet och inom psykiatrin

Skribent: Johanna Hildingsson
 Tema: Självskadebeteende - Attityder
 Redaktör: Johanna Hildingsson

På gymnasiet gick jag omvårdnadsprogrammet och skulle under andra året ha praktik på en avdelning på sjukhuset. Till en början tänkte jag, att det här ska nog gå bra, trots att jag var nervös. Ett par dagar senare insåg jag att det används ju kortärmade arbetskläder inom sjukvården. En klump i magen. Jag i kortärmat? Nejnejnej, jag vill inte. Det här går inte. Vad skulle folk tro? Personalen? Patienterna? Klumpen växte.

Mina armar var fulla med blåröda ärr Det var endast när jag var med människor jag kände och som visste om mitt självskadebeteende som jag bar kortärmat. Nu skulle jag vara tvungen att gå utan långa, skyddade ärmar på tröjan. Vad skulle folk tro om mig? Vad skulle de säga? Jag hade alltid undvikit att visa mina ärmar innan jag kände personen i fråga. Nu skulle jag visa mina armar för en hel avdelning på en gång. Ångest.

Första dagen på praktiken gick jag upp på avdelningen med en stor klump i magen. Jag ville bara vända och gå hem, men jag var ju tvungen att göra detta. Jag letade upp personen som skulle vara min handledare under de kommande veckorna. Jag presenterade mig och hon skickade genast in mig i omklädningsrummet, så att jag kunde byta om innan vi började prata. Jag bytte om sakta, satte mitt identitetskort i bröstfickan och drog ner ärmarna så långt jag kunde innan jag försökte dölja resten av armarna i fickorna. När jag kom ut igen började vi gå runt på avdelningen för att jag skulle få se mig omkring och lära mig vart allt fanns. Det tog en stund innan handledaren fick syn på mina armar. Hon sa inget, men det var sista gången hon såg mig i ögonen när vi pratade. Efter det pratade hon med mina armar istället för med mig.

När ett par veckor gått på avdelningen började jag inse att de andra i samma ålder som hade praktik samtidigt som jag fick göra mer uppgifter än vad jag fick. Mina sysslor var mest att dela ut mat och plocka in disk. Jag fick känslan av att de inte litade på mig. Kanske tyckte de att jag inte var passande till att ta hand om patienterna. Jag vet inte.

Detta är ett genomgående mönster i hur jag har blivit bemött genom åren ute i samhället. Jag har blivit uttittad, ignorerad, sämre bemött. Inom psykiatrin har jag fått höra mer om vad folk verkligen tänker om självskadebeteende. När jag vart inlagd på psykiatriska avdelningar och lyckats självskada (för det gör man, även inom sluten vården, är ångesten tillräckligt stark kommer man på sätt) har jag fått höra kommentarer som ”det där var väl jävligt onödigt, du får inte mer uppmärksamhet bara för att du skadar dig”, ”det är bara att rycka upp sig”, ”varför slutar du inte bara med det där beteendet? Det är ju så himla onödigt” eller ”skärp dig”.

Att få höra kommentarer som dessa inom psykiatrin tycker jag är väldigt märkligt. De av några borde ju ha koll på hur ett självskadebeteende fungerar. De borde veta att det inte bara går att sluta, att det inte är för att få uppmärksamhet eller att det bara är att rycka upp sig. De borde veta att ett självskadebeteende lätt utvecklas till ett beroende. De borde veta att negativa kommentarer inte hjälper någon. De borde veta att självskador inte är något man sysslar med för att det är kul, utan för att det är ett sätt att hantera en väldigt stark ångest. Men tyvärr är det många som inte vet det.

Har du råkat ut för något liknande? Skriv till blogg@shedo.org och berätta. Du får vara anonym.