Med egna ord

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: tvångstankar (då tankar blir fiender)
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Tvångssyndrom är en sjukdom under tystnad. Man pratar inte om den. Man berör det inte. Det är skämmigt. Och ändå finns det fördomar. Som att det vore en lindrig sjukdom, då man har lite lätt ångest för att man känner sig tvungen av att trampa på A brunnar. Det är så mycket mer. Det vet jag. Därför vet jag, och många andra, också att man måste ta steget och belysa OCD. Det kan vara allt ifrån ett irriterande bakgrundsljud - till ett mörkt, iskallt vrål. Det går inte att undvika.

Det är att ständigt brottas med sina egna tankar. Att inte veta vad som är ens egna tankar, och vad som är svåra, hotande, äckliga, vrickade tankar. Man kan inte se skillnad. Man tvivlar på sig själv. Och det driver hela ens tankecenter i fullkomlig kaos, där man sorterar, analyserar och skräms till skräck. Hjärtat börjar bulta, man vill bara släppa, men vad ska man släppa, vad ska man undvika? Att tänka? Det går inte, så istället börjar man greppa tag i allt man överhuvudtaget kan kontrollera, för att bota skräcken. För att bota känslan av fullkomlig panik.

Så man hittar ett sätt. Man utför en handling, och plötsligt stannar ångesten till lite. Så snart den startar igen, fortsätter man, ältar man, upprepar man, handlingen. Det blir en tvångshandling. Där är man fast. Man får grava katastroftankar. Ser huset brinna, en älskad dö eller ett värde uppslukas. Det blir så verkligt. Men då ångesten försvinner av tvångshandlingen, tror man även att den väntade händelsen, katastrofen, gör det. Det gör den inte. Den skulle inte hända, och skulle den det, vore det inte på grund av en missad handling. Utan för att det hade hänt ändå. Men det vet man inte.

Så man fortsätter. Man är fast. Minuter upptas av handlingarna. Timmar. Dygn. Det kan vara att tänka rätt, göra rätt, allt ifrån att analysera en fras man säger i sjutton olika led för att annars kommer frasen orsaka en katastrof. Till att röra sin kropp på ett specifikt sätt, kanske låsa dörren upprepade gånger för att inte orsaka att någon kan bryta sig in. Det går i en kedja. Katastroferna blir värre. Handlingarna blir svårare. Det börjar med att man gör det en gång. En gång till. En tredje gång. Tillslut står man där tre timmar senare i fullkomlig skräck och kan inte värja sig ifrån ångesten. Man fortsätter. Frustration uppstår. Det är vid ett sådant här tillfälle man vill skrika, banka, slå sig omkring. Men det vore att avbryta. Att avbryta är att göra fel. Därför står man blixtstilla och fortsätter tänka rätt, göra rätt. Som att slå sig blodig och inte kunna få bort smärtan eller ta hand om såren.

Något som ibland är värre är då det inte går att utföra en tvångshandling. Istället fortsätter tvångstankarna och katastroftankarna att skrämma - och du kan ingenting göra. Det enda du kan göra är att börja undvika platser, händelser, personer. Du undviker mer och mer. Eller så blir handlingarna så förlamade att du tillslut inte lämnar huset. Familjen står handlingsförlamade. Vänner försvinner och förhållanden går i kras. Men du kan inte sluta. För skulle du - kan du orsaka den värsta av katastrofer. Tiden rinner iväg. Och du är kvar. 

Du är kvar i ditt eget huvud.

Du lämnar inte sängen. Slutar äta, rasar i vikt. Blir sjukskriven. Avslutar aktivitet efter aktivitet. Träffar ingen. Kan inte ens få ork till att bläddra i en tidning. Orken har ångesten redan tagit. Då du väl tar mod att söka hjälp är du redan fast. I mitt fall fick jag fel hjälp. Och tvångstankarna stannade kvar. Jag tappade all vilja att leva. Vissa dagar kunde jag inte röra mig. Jag satt på samma stol en dag i sträck med en ångest som fullkomligt förlamade mig. Jag stod på höga doser av tunga mediciner. Gick i terapi, men hur orkar man bekämpa något som får en att inte lämna huset? Mina ögon blev tomma, händerna frusna, jag var aldrig närvarande. Jag fanns inte mer. Jag dog. Och stället jag hamnade i var inte himlen. Om det var i helvetet jag var, var djävulen en fångvaktare som torterade mig. Något jag inte önskar min värsta fiende.


Delvis taget från en text jag skrev för några veckor sedan. Känner du igen dig? Sök hjälp! Tvångstankar är ett levande helvete.


Värme och kärlek, Yasmine