... och de förlorade åren

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Sorg kan, som skrivet tidigare, innebära så mycket. I denna text fokuserar jag på den sjukdomsbetingade sorgen - den som uppstår av känslan över att ha förlorat år, som gått till spillo av ätstörningar och självskadebeteende.

Det finns nog få som inte känner en viss sorg över saker och händelser de missat i livet. Ibland springer inte tankarna i fatt än förrän man närmar sig 40-årskrisen, ibland finns tankarna där redan i tonåren. Även om du hunnit med mycket, även om åren varit fyllda av glädjeämnen och lyckorus, kanske tankarna finns där. Så länge du har drömmar finns det där. För vem lyckas uppfylla alla sina drömmar?

Jag har länge grämt mig över allt jag missat, som gått åt sjukdomen. Vem hade jag varit utan sjukdomen, vad hade jag hunnit med då? Skoltiden försvann delvis, och alla fester man skulle gå på, alla intressen utanför sjukdomen man skulle utövat, alla människor man skulle hinna träffa, utan vita rockar eller namnbricka... Var tog tiden vägen? 13 år gammal var jag då sjukdomen kom krypandes. Idag är jag 19. Jag har varit med om många saker en 19 åring inte ska behöva kännas vid, men mist saker som så att säga "alla" gjort...

Jag har gråtit över sorgen. Sorgen över år jag mist. Självskador som kunde ersatts med mysiga hemmakvällar utan ångest, depressioner som dragit ned mig mot sängen på morgonen istället för att dra mig upp till en vacker sommardag med mina vänner. Vill nästan inte veta vad andra gjort då jag stannat hemma och hyperventilerat i fosterställning. Klarar inte av att ta in. Idag har jag faktiskt en annan syn på det hela, än bara för ett år sedan...

För det första, de där "alla andra" innebär faktiskt inte hela mänskligheten, det finns många som, kanske inte av samma orsak men fortfarande, inte upplevt festande eller dans på krogen. Vi bildar oss en uppfattning om hur hela världen fortsätter dansa med oss i stillheten. Sedan har vi åren vi då missat, för det fantastiska kallat livet - livet är mer än bara ett festande på alla frestelser. Du har upplevt saker som inte alls fått dig att stanna i tiden, det du upplevt må vara hemskt, men du har mer erfarenheter än alla dessa "alla andra". Allt du lärt dig under dina sjukdomsår får dig att växa som människa, du bevarar hanteringsverktyg att ta fram senare i livet, då "alla andra" kanske drabbas av en livskris och står handfallen inför sjukomens händer.

Jag brukar tänka, för att överleva, hur oerhört mycket kunskap jag dragit med mig från sjukdomen. Hur många människor jag faktiskt träffat. Även om jag mött dessa på en kal avdelning eller på ett forum på internet för andra drabbade, de har lämnat ett spår. Många har faktiskt växt ur sjukdomen, och försöker nu hjälpa mig upp. Jag brukar också tänka att livet inte är en slump. Det kanske fanns en mening, precis som jag skrev i det förra kapitlet. Jag tänker på alla människor jag träffat som jag inte mött annars. Hur mycket jag numera har att skriva om, papper som förut skulle förbli blanka. Kreativiteten det har fört med sig.

Något jag också har i åtanke, är att jag faktiskt bara är 19 år. Jag har - liksom många av er därute - en stor del av livet kvar. Livet som kanske nu kan rulla på fyllt av härliga minnesvärda händelser i positiv bemärkelse. Många börjar faktiskt leva vid 40, jag har hört många såna historier. Och jag, som nittonåring, har inte jag då allt det bästa framför mig? Jag börjar låta mina föreställningar om den mörka framtiden att rämna, och det som nu dyker upp (från snö till tö) är vackrare än jag föreställt mig. Jag har en framtid. Och jag ska banna mig se till att den blir ljus!

Du får gråta. Du får gräva ned dig i sorgen och hata världen som förstört dig. Ett tag. Innan du ställer dig upp ur regnet och startar på nytt. Det är aldrig försent. Jag tror på er. Och vet ni? Jag tror på mig också.

Kärlek och värme, Yasmine